tisdag 29 december 2009

Det har varit bråda fantastiska dagar. I år har Julen mestadels gått i glädjens tecken tillskillnad från förra årets Jul som vi bojkottade helt. Självklart smyger sig tankarna allt som oftast på om barnet som inte finns hos oss men glädjen över att ha 2 friska överskuggar, vi är lyckligt lottade.

Tänkte bjuda på lite bilder från Lillasyster Dop som hölls den 27 December i Norra Härene Kyrka.

Fast vi börjar med ett bedårande foto på Lilla Fröken Surläpp.
Fadder Charlotte och Lilla Tyra posar vant framför kameran efter Dopet.
Morbror Tobbe, Bästaste Charlotte, "Faster" Emma och Farbror Jonas fick äran att bli Tyras Faddrar och hon fick äran att ha dom som Faddrar.
Framme i Kyrkan brann Storasyster Ebbas Dopljus som sedan fick sällskap av Lillasysters.
Måste visa mina fina ringar, en för varje unge. Det röda Hjärtat är Ebba, den blå är Fabian och den lila är Lillasyster Tyra.
Känns som det blev ett konstigt och "fult" inlägg.... Understrykningen vetifasen vad den kom ifrån...!??!? Lovar att återkomma med lite fler bilder från Jul m.m vid ett senare tillfälle, för visst är foton på bloggar det som är roligast. =D




måndag 21 december 2009

Tankar om Julen och Tacksamhet.

Världens bästa Mamma hämtade en fin gran till oss. Världens Bästaste Sambo hjälpte mig att frakta hem den och få den någorlunda rak i julgransfoten. Världens bästa Son pyntade den och Världens finaste Dotter tittade med stora ögon på. Julgransljusen var såklart trasiga men Världens Bästa granne/vän/sambons svägerska erbjöd såklart sina.

Jag hoppas ni förstår vart jag vill komma.... Jag är ständigt omgiven av en massa "VÄRLDENS BÄSTA". Vi är inte rika och har en massa pengar på sparkonton men igår tog vi Bilen in till stan, käkade mat, julshoppade, fikade, handlade en massa onödigt bara för att göra en massa julgodis, handlade på oss en MASSA blöjor "bara för att". Vi tog bilen hem, matade katten och hunden, griljerade julskinkan, tände alla julstjärnor och stakar som finns i så gott som varje fönster. Jag plockade ordning på Tyras kläder som finns i massor.

Kan inte låta bli att tänka på alla människor som inte har det vi har. Barnen som inte önskar sig för dom vet att Mamma blir ledsen och inte har råd. Familjerna som inte får äta julskinka, prinskorv, julgröt, julgodis och julmust. Barnen vars föräldrar ser Julens ledighet som en extra lång Fylla. Det gör ont och tyvärr kan man inte hjälpa allt och alla. Fabian är ivrig, tjatar på om allt han önskar sig. Skulle nog till och med våga erkänna att han är bortskämd och girig... Jag påpekar ofta (och har alltid gjort) för Fabian om alla orättvisor i världen och försöker lära honom att vara tacksam för det lilla. Jag har "tjatat in i huvudet" på honom att det viktigaste är att alla man älskar får vara friska och leva. Så igår så frågade han återigen hur många julklappar han skulle få osv. Jag svarade då att vi firar inte Jul för att få paket utan för att få vara med dom vi Älskar och bryr oss om och han höll med. Han satt sen tyst en stund innan han sa med lugn och vuxen röst: -Men jag får väl 1 julklapp iaf. =D Och självklart får han det, han får 5.

Vi är lyckligt lottade, vi har det vi behöver och lite till. Det är snart Jul. Jag längtar efter Jul i år, förra året firade vi ingen, då var allt svart. Men i år finns det Hopp, Kärlek och Lycka.
Och det önskar jag att alla fick känna inför Julen.

torsdag 17 december 2009

Ett livsavgörande Löfte

Igår kväll när det var dags att sova var Liten inte nöjd, inget var bra... Tillslut så la jag henne nära och lät henne "tutta" lite på mig, ibland räcker det med nån droppe så blir hon nöjd och belåten. Och visst var det så, hon tog några snutt sen slutade hon, tittade mig djupt och länge i ögonen och helt plötslig stog tiden still. En vacker frisk Dotter liggandes vid mitt bröst, trygg, varm, mätt och så otroligt Älskad. Jag la armen lätt runt henne och frågade mig själv hur jag nånsin kommer klara av att släppa ut henne i världen på egna ben... Jag fick ont i kroppen när tanken slog mig att jag inte kommer kunna skydda henne från allt det onda därute. Jag tänkte på alla de barn som tvingas växa upp utan allt det som hon får. Utan Kärlek, ömhet och Trygghet. Jag tänkte på barn vars föräldrar super, misshandlar, utnyttjar och skändar. Jag fick ont i magen för alla de barn som Mobbas i skolan, som inte har några vänner, som är ensamma och utsatta. Jag fällde några tårar över maktlösheten av att inte kunna hjälpa alla. Samtidigt lovade jag "någon" och henne, vår Dotter, att alltid finnas där, göra mitt allra bästa och yttersta för att skydda henne och hennes Storebror. Att för alltid vara deras trygga, fasta punkt i livet.

onsdag 16 december 2009

Tomrummet har minskat.

Sen lilla Tyra kom så har tomrummet inom mig blivit mindre och saknaden är inte längre lika påtaglig. Ibland får jag nästan påminna mig om allt som hände innan Tyra. Våran lilla Ebba, inte det att jag inte tänker på henne, för det gör jag varje dag, men det känns så overkligt... Men så tittar jag på foton av Ebba och minns, minns glädjen, smärtan, sorgen och det orättvisa i att hon inte fick finnas hos oss. Att hon var dömd att Dö... Ibland funderar jag på hur livet sett ut om vi haft båda våra små tjejer här hos oss.. Jag har gjort en fotobok till Tyra i Julklapp och en av sidorna är vigd åt Storasyster i Himlen. Jag satt och bläddrade i den och när jag fick se Ebba och Tyra bredvid varandra så brände tårarna. Dom är lika, två systrar som aldrig kommer få chansen att lära känna varandra. Det är inte alla som har en Lillasyster i Himlen, sa Storebror en dag med stolt röst. Och det är så sant, (som tur är) det är inte alla som har en egen liten Ängel i familjen. Älskade Ebba du finns alltid med oss.

Ny Morgon.

Dagen har börjat och tack vare att jag städade av golven och fyllde kylen med matlådor igår så finns det inte så många jobbiga måsten idag. Så vi tänker bara sitta här och mysa medans snön faller utanför.

tisdag 15 december 2009

Ibland vill jag så mycket helt plötsligt. Jag VILL HA!!! Jag blir som en trotsig unge i en godisaffär, fast jag blir det inombords. Rastlös. Men jag har lärt mig.... Så när jag känner så sätter jag mig ner och funderar och tänker, gör en lista i huvudet över saker som jag är Tacksam för. Saker och ögonblick som jag inte skulle vilja byta mot pengar eller allt vackert i hela världen.

tisdag 8 december 2009

Lilla Tyra Myra i sin Hårdrockströja.
Ligger tryggt hos Farbror Wig. Mamma med sina fina ungar.
Lillasyster och Storebror.
Lite pics så Tant Charlotte i Norge kan se vårt lilla Underverk. =D
VI SAKNAR DIG!!!



torsdag 3 december 2009

Varför måste Stigen vara Krokig när man egentligen är som Lyckligast..?
-------------------------------------------------------

Det tog ett tag men tillslut så fick vi tummen ur och satte in en födelseannons i tidningen, jag ville att den skulle vara perfekt. Och jag är Nöjd med resultatet.

Älskad och Efterlängtad
Välkommen Lillasyster TYRA
Tony Gustafsson
Veronica Axelsson
Storebror Fabian och Lilla Ebba i Himlen.
KSS 5/11 2009

tisdag 1 december 2009

Kärlek och Lycka. Syskonkärlek som inte går att beskriva i ord. Så Efterlängtad och så överbeskyddad. Den vackraste bilden jag har, samtidigt den sorgligaste, något Fattas, det är 1 för lite. För Alltid. Ibland rullar mina tårar när jag ser på Lillasyster och tänker på Lilla Hjärtat, hennes storasyster som hon aldrig fick lära känna, se eller vara nära.
Kommer hon älska och sakna henne ändå..? som vi gör..?

tisdag 17 november 2009

När Liten kom till Världen.

Så var det då dags (trodde vi iaf) dagen som vi väntat på i många många veckor, Lilla Liten skulle kanske äntligen göra entré. Jag hade haft någorlunda onda värkar hela dagen med 5-10 miuters mellanrum så efter många om och men så bestämde vi att åka till Skövde och kolla läget.

Klockan 23:02 den 4 November blev jag inskriven på Förlossningen med kära Mor som sällskap, sambon befann ju sig nere i småland på jobbet, men var påväg till oss. Till min stora besvikelse hade det inte hänt mycket "down there" jag var öppen 1 cm och livmodertappen var fortfarande 1 cm. Bebis mådde alla tiders därinne men jag hade ONT och fick lov att stanna kvar över natten för smärtlindring. Så 1 morfinspruta och insomningstablett senare så dåsade jag gott mellan värkarna. Mitt avslappnade tillstånd under natten hade gett lite resultat, livmodertappen var utplånad så klockan 10:00 tog dom hål på hinnorna för att speeda upp det hela lite. Men INTE, allt stannade istället....
Klockan är 10:00 (syns i bakgrunden) och vattnet har just gått, med lite hjälp..
Sista Bilden på TjockisMagen. (snygga trosor och gigantblöja, Nice!!)

13:00 travade jag med glada steg mot Förlossningssalen, äntligen skulle jag få lite värkdropp och av erfarenhet visste jag att min kropp svarar bra på det sen jag fick Fabian. 1 steg närmare Bebis. Och visst gjorde det susen. Klockan 14.15 hade jag ONT och testade den efterlängtade Lustgasen, men tyvärr så var den inte min vän denna gången... Så jag fick klara mig ändå.

14:44 var det dags för personalbyte, jag vet att dom hälsade på mig men jag orkade aldrig kolla upp utan mumlade bara "Hej" i värkarna. Jag var då öppen 7 cm (ooops det gick fort) och bad om en Ryggmärgsbedövning. Dom söker Narkosen som meddelar att det kommer dröja cirka 20 minuter. Jag har så grymt ont så jag vet varken fram eller bak, upp eller ner.. Jag tror på allvar ett tag att jag kommer dö, jag ger upp i min hjärna samtidigt som en annan del av min hjärna skäller på mig att kämpa på, att det inte finns nån återvändo... 16:00 är smärtan outhärdlig och det känns som jag ska gå av på mitten, värkarna släpper aldrig helt utan bara håller på och håller på. Jag provar då återigen lustgasen och det funkar lite bättre.

Här är jag inte starkast direkt och kära sambon passade såklart på att föreviga.

16:43 kommer ÄNTLIGEN narkosläkaren efter 2 timmars väntan. Jag frågar då om det verkligen är någon idé att ens lägga bedövningen, dom gör en snabbkoll och konstaterar att INGET hänt där nere på dom 2 Helvetestimmarna... Tack för den. Läkaren klarar inte av att lägga bedövningen utan pinar mig i vad som känns som en evighet innan hon tillkallar en kollega som får komma och slutföra. EDA:n läggs tillslut och smärtan avtar en aning.

17:15 börjar krystvärkarna. "Sköna" värkar, äntligen ser man slutet i tunneln. Jag förvånas över hur fantastisk kvinnokroppen är. Jag har inte en chans att sätta emot, det är bara att försöka slappna av och bara hänga med på denna resa. Jag grymtar och låter och när värkarna avtar så är jag såpass med att jag pratar och skojar med Sambon emellanåt.
En svettig och gråtandes Mamma, som absolut inte kunde tro att det var sant, att hon Äntligen hade fått ett friskt levande knyte i armarna. Kärlek vi första ögonkastet.

18:27 föds världens finaste lilla Flicka. Lite extra unik är hon då hon beslutade sig för att födas med blicken fäst mot stjärnorna, vidöppen hjässbjudning. Jag hörde aldrig att hon skrek, hörde bara mig själv gråta och snyfta, jag tyckte aldrig att dom visade henne och jag vet att jag frågade om och om igen om bebisen levde och om dom skulle ta ut henne bort från mig. Tillslut höll dom upp Bebisen och vi såg att det var en levande skär liten Flicka. Jag fick henne på mitt Bröst och glädjen visste inga gränser.
Två stolta och lättade Föräldrar.
När jag ser på Älskade Lilla Liten så hugger det ibland till i hjärtat av saknad efter Lilla Hjärtat. Jag har tillslut förstått uttrycket: GLÄDJE OCH SORG GÅR HAND I HAND.

söndag 15 november 2009

Älskade Busungar.

Det är inte lätt att organisera 5 Busungar på ett och samma kort. Men vi gjorde ett gott försök iallafall. =)
Här har vi 5 små söta sysslingar.

torsdag 12 november 2009

Häromdagen kallade jag min Lilla Tyra för Ebba. Jag blev alldeles förnärmad och fick en smula dåligt samvete... Sen gick jag och funderade lite på det där och sen kallade jag henne av misstag Ebba igen och jag log ett stort leende i hjärtat och bad om ursäkt. För visst är det så att man blandar ihop sina barn, inget konstigt med det. Min Mamma blandar ju ständigt ihop sina söner och min son, ibland kan hon dra igenom alla namn, Tobbe, David, nej förlåt Fabian, innan det blir rätt. Min kusins lille pojk får ju enligt kusins eget erkännande heta Tuva titt som tätt. Att jag råkar kalla Tyra för Ebba är ju bara ett bevis på att Storasyster "finns", hon är absolut inte borta och glömd. Älskade Lilla Hjärtat.

Nu är jag ARG, ledsen och Rädd. Håll dig för F**n borta, du har tagit tillräckligt och nu kräver vi lite ihållande Glädje och Lycka här. Dom där jäkla sjukdomarna och den där skrämmande Döden är inte Välkommen! HÖR DU DET, HÅLL DIG BORTA.

tisdag 10 november 2009

Jag jobbar på en Förlossningsberättelse. Sånt är ju alltid kul...(?) Tycker jag iaf. Så håll tillgodo, allt tar lite tid helt plötsligt.... =)

Var på "bebis-besiktning" förut. Lillan har perfekt hörsel på båda öronen, allt såg bra ut enligt läkaren och hon hade bara minskat 150 gram i vikt, så det är inte bara luft i dessa Bomber som exploderat på min Bröstkorg dom senaste dagarna... =) Hon grät inte en skvätt under PKU-provet som nästan kunde liknas vid ren och skär tortyr utan ägnade sig istället åt att intensivt snutta på Pappas finger under hela proceduren.

måndag 9 november 2009


Jag kan inte sluta titta på henne, förundras, känna, undra.... Är hon verkligen Min?? Ordet Kärlek känns alldeles otillräckligt det här är nått större... Detta är Magik. Detta är Meningen med Livet. Hon är Här, en del av oss förpackad i en helt bedårande liten förpackning. Hon är Lycka, Hopp och Framtidstro. Hon är plåstret på ett sår som aldrig riktigt helt kommer att läkna. Hon är så mycket Mer än vad hon nånsin kommer att Förstå.


söndag 8 november 2009

LIVET HAR TAGIT REVANSCH.

Liten i Magen visade sig vara en underbar liten Tyra.

tisdag 3 november 2009

JA jag vet att Bebisar kommer ut när dom är "redo".
Jag vet att min Liten mår bra i magen (iaf precis när CTG körs).
Jag vet att naturliga förlossningar är det Bästa.
Jag vet att det finns fler risker med att bli igångsatt när man redan gjort ett snitt.
Jag vet att kejsarsnitt är en STOR komplicerad Bukoperation.
Jag vet att det tydligen inte är nån skillnad på att föda små eller stora bebisar att smärtan är den samma.
Jag vet att man kan vara öppen flera centimeter i flera veckor.
Jag vet att det lika gärna gå jättesnabbt.

Men vad spelar allt det där för JÄVLA roll när jag oxå vet att Bebisar kan ???
Har världens finaste Vänner vars Bäbisar dött i magen, i samband med förlossning, strax efter förlossningen, pga sjukdom eller bara i sömnen.

Men det är ju tydligen inte alls vanligt att Bebisar dör upplyste en läkare mig om med lite av en suck när jag uttryckte min oro... Så jag antar att "lite svinn får man räkna med" (enligt vissa). Hoppas verkligen att jag redan gjort mitt till den "lilla obetydliga statestiken" och att vi får behålla detta barnet. Jag är rädd, livrädd, vill bara ha ut Liten, jag har i mer än 9 månader nu ensam haft ansvaret för detta lilla liv som växt inuti mig. Jag är trött nu och redo att dela ansvaret.

Usch jag bara svamlar på idag, hjärnan går på högvarv och det är mycket tankar och känslor. Vill bara krypa in på nått mörkt trångt ställe å bara va... Orkar inte med Världen för tillfället, orkar inte med mig själv. Vill inte mer... Men det är tydligen bara att stå ut och det ska jag göra, men jag är så rädd att det ska bli ett "fel" slut på denna historia oxå.

måndag 2 november 2009

Nejdå... Jag sitter allt här fortfarande... Lite framsteg har vi dock gjort på 1 vecka, livmodertappen var fortfarande rejält omogen och dryga 3 centimeter lång men "utgången" har iaf börjat öppna sig, STOLTA 2 centimeter kan vi skryta med. =) Var därför tvungen att rota fram mina förlossningsjournaler och läsa lite när jag kom hem och här är resultatet: När jag kom in till förlossningen med Fabian så var livmodertappen 2 centimeter och jag var öppen 1 centimeter. Med Ebba var livmodertappen 4 centimeter och 0 centimeter öppen. Så just i detta nu är jag öppen mer än vad jag nånsin varit utanför sjukhus!!! *possitivt tänkande*

Fick tyvärr träffa en läkare idag som jag INTE gillade. Fick känslan av att hon inte ens räknade Ebbas förlossning och att Fabians förlossning "visst var helt normal". Jag kan ju dock inte förstå hur man kan kalla en nästan 2 dygn lång förlossning med dåliga fosterljud, alldeles för svaga värkar, missfärgat fostervatten och navelsträng hårt runt halsen för helt "Normal".... Sen när vi så gott som var påväg ut ur rummet så häver hon ur sig: -Ja men ditt förra barn dog ju inte pga förlossningen utan hon hade ju ett kromosomfel och det finns ju inget som säger att det här barnet har samma fel. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle svara, tack för upplysningen, jag vet att min Dotter dog av ett kromosomfel..... Så jag hoppas på en annan läkare på Måndag om 1 vecka när det återigen är dags för återbesök.

söndag 1 november 2009

Jaha imorgon blir der återigen sjukhusbesök då... Liten verkar inte vilja samarbeta och vi är nog alla här hemma mer än trötta på detta eviga väntande. Hoppas på bra besked imorgon fast ännu mer på att Liten vill ut i natt av egen fri vilja, fast så känns det inte just i detta nu iaf...*suck,pust, stånk och stön* Varför kan inte bara nått gå lite lätt och smidigt i livet ibland!?!?

lördag 31 oktober 2009

2 Vänner som funnit varandra genom sorgen, tillsammans är vi lite starkare och lite "normalare". Vår sorg är olika men ändå samma. Hon förlorade en Älskad Mamma, jag en efterlängtad och Älskad Dotter. Ihop kan vi prata om djupet, livet, döden och allt däremellan. Vi är Starka och Stolta, vi är Duktiga för vi står fortfarande upp och strävar framåt. Ibland är det upp och ibland är det ner, men vi uppskattar livet och tar inget för givet. Vi är unga, alldeles för unga för att "veta" det som vi redan vet.... Och vi är tyvärr inte ensamma, finns alldeles för många som förlorar sina älskade alldeles för tidigt. Ikväll har jag och min Vän varit och hälsat på våra saknade. Först hos mitt Lilla Hjärta, sen hos hennes Mamma och Lillasyster. Det var sorgligt, kämpade emot tårarna, orkade inte gråta ikväll helt enkelt.
Men det var vackert, Alldeles Magiskt på kyrkogården ikväll.


Annars är det lugnt på bäbisfronten, Liten ligger just i detta nu tryggt i magen och har hicka (som vanligt). Så en Oktoberbebis blir det ju inte.... Men 1/11 är ju ett bra datum. =) Har rensat land idag och njutit av det vackra vädret. Fullmånen ger mig lite HOPP, nått med månens dragningskraft och vatten. Men det påverkar nog inte mig är jag rädd för.
KVINNAN MED EN LIVMODER AV STÅL. Thats me.

fredag 30 oktober 2009

Fick en lite lustig kommentar som jag kände att jag var tvungen att svara på. Jag antar att allt är ett missförtånd och att personen ifråga inte följt min blogg.

Jo jag har passerat BF, det var den 28 oktober, antar att du tittar på babytickaren men den har börjat om nu så den stämmer inte. Och angående mina tankar om snitt så kanske jag uttrycker mig lite "klumpigt" men dom som följt bloggen länge förstår mig (hoppas jag!??!), det handlar absolut inte om att "jag inte orkar vänta" utan det ligger mer i mina funderingar än så. Detta har varit en lång och otroligt jobbig graviditet, inte så fysiskt tung men otroligt psykiskt påfrestande eftersom min Dotter dog 16 dagar gammal den 11 September 2008. Och det är inte bara mina "spekulationer" utan disskutionen om BF, igångsättning och snitt har funnits med ända sen vecka 9 när vi gjorde första VUL och innefattar både läkare, Barnmorskor och psykolog. Hade jag velat så hade sjukvården redan "plockat ut" Liten men jag har själv valt att hålla huvudet kallt, passerat BF plus lite till, trots att nerverna tryter och själen är trött men nu orkar jag faktiskt inte längre.... Med all rätt tycker jag.
Det blev inget mer än ONDA sammandragningar som jag nog till och med vågar kalla förvärkar. Tjihoo!!!! Somnade ifrån sammandragningarna vid 23 snåret, vaknade (arg på mig själv för att jag somnat) vid 01:30 och allt var borta... Trodde jag!! Gick på toa och AJ som f**n vad ont det gjorde, rejäla förvärkar långt ner i livmodern med några minuters mellanrum, klarade inte att ligga i sängen utan fick gå upp. Sen somnade jag återigen ifrån allt vid 3 snåret och nu sitter jag här med träningsvärk istället.... *suck*

Om inte sån här smärta gjort susen på Livmodertappen på Måndag så finns det nog inget som hjälper, då får det allt bli kniven. Alla är väl inte gjorde för att föda barn antar jag. Jag är mer av en "gravid-människa". =)

torsdag 29 oktober 2009

Gott om sammandragningar här hemma.. Kanske, kanske, kanske att fönsterputsandet gjort susen.. =) Nu väntar jag bara på att dom ska göra ONDARE, annars är det ju ingen ide. Kan inte låta bli att småle, här sitter man och önskar sig SMÄRTA, BLOD, TÅRAR och ett rent HELVETE!!! *hihihi*
Sitter här och belönar Liten med Marabou chokladkaka samtidigt som jag tittar på Förlossningskliniken, har lite extra högt ljud så Liten kanske lär sig ett och annat om att komma till världen.. Liten skötte sig återigen perfekt på KSS (därav belöning), CTG-kurvan var Godkänd men det tog lite längre tid idag eftersom det var en trött bebis som bara ville sova. Nu ska vi tillbaka på Måndag igen, då blir det undersökning av livmodertapp. Vi bokade en tidig tid eftersom en igångsättning är bättre att göra på morgonen.... *nervöst*

Så på Måndag får nog BB-väskan följa med iaf så får vi se om livmodertappen är samarbetsvillig annars får dom allt ta och plocka fram kniven för nu har vi väntat Färdigt.

onsdag 28 oktober 2009

Det är en uttråkad, uppgiven, ledsen och trött Mamma som skriver. Jag är redo för nästa kapitel i livet, det kapitel jag väntat på i cirka 22 månader ända sen lilla Ebba flyttade in i magen. Jag är redo för ett nytt litet liv utanför Magen.
*hoppas, önskar, längtar*

tisdag 27 oktober 2009

Mellan mina "städutbrott" så har jag hela dagen funderat på om Pappsen kom ihåg att skicka med en almanacka in med Liten. Jag är tveksam, men om så visar sig vara så ska jag pussa lite extra mycket på Pappsen när allt detta är klart.

Så nu har du 28 timmar på dig Liten "to make your daddy proud".... =)

Vackert strålande väder och Höstlov. Men vad spelar det för roll när humöret är kasst och sonen är sjuk... Visserligen mår han bättre idag än igår men det blir ju till att hålla sig inomhus, vilket iofs passar mig rätt bra.

måndag 26 oktober 2009

Just nu är livet motigt och mörkt... Nyss hemkommen från sjukhuset i Skövde. Jag hade hoppats på goda nyheter och ett hopp om att denna graviditet snart skulle vara till ända. Men nähä då, livmodertappen är helt omogen och Litens huvud är inte ens längre fixerat, så läkaren pratade om veckor.. Inte timmar eller någon dag utan veckor... Jag orkar inte, vill inte. Dagarna blir bara gråare och gråare och jag känner för att slänga in handduken och bara skita i allt. Vill inte vara med längre, vågar inte vara med längre... Liten mår bra nu, det visade CTG-kurvan, men nästa vecka då..!?!? Kommer h*n må lika bra då? Det blir ingen igångsättning, alldeles för riskabelt enligt läkaren eftersom jag redan gjort ett snitt, fast om det absolut inte startar utav sig självt så visst, fast isf väljer jag nog hellre snitt. Hellre ett "enkelt" snitt än en misslyckad igångsättning som slutar i katastrofsnitt.

Nu ska jag lägga mig i soffan och sova bort ett par timmar och förhoppningsvis känna mig lite mer hoppfull om en stund eller två.

Mitt MammaHjärta värker mer och mer. Tankarna och känslorna med Ebba är nära. Varför har jag gett mig in på allt detta igen. Hopplöshet. Maktlöshet.

söndag 25 oktober 2009

Igår kväll/natt hade jag min trevligaste kväll på mycket mycket länge. Hade totalt glömt bort hur underbart mysigt det är att bara sitta i varsin soffa med goda vänner, frossa kex och ost, chips och dipp, färsk ananas och vindruvor. Och bara Babbla om allt och inget, skratta ihop och bara mysa av mörkret och en massa tända ljus. Det är lycka och livskvalite det. Trots att klockan blev senare än vad min gravida kropp är van vid så känns batterierna helt överladdade, jag känner mig pigg och glad, så nu känns det som att jag nog orkar "släpa" omkring på Magen nån vecka till. =) För Liten därinne verkar inte ha några storslagna planer på att komma ut inom det närmaste iaf, den trivs nog alldeles förträffligt därinne som det verkar.

lördag 24 oktober 2009

Nu tänker jag äta clementiner, eller rättare sagt, Satsumas, dricka julmust och äta upp godiset som är kvar sen igår. Det är jag Värd!! (hoppas jag iaf)

fredag 23 oktober 2009

Fortfarande mår jag alldeles förskräckligt bra och förlossning en dag som denna kan lika gärna kvitta. Det är ju myskväll och Idol och dessutom någon annans Födelsedag. Men med risk för att bli tjatig... Innan Måndag Tack! Och nu i helgen jobbar dessutom min favvo-Lena så jag åker mer än gärna in och träffar henne, hon "kan" mig. =)

torsdag 22 oktober 2009

Brev till Himlen.

Lilla Hjärtat, självklart finns du kvar i mina tankar och mitt hjärta fast just nu tar Liten i magen och förlossningstankar nästan all plats i min vardag. Jag var ledsen häromdagen, ledsen för att jag inte varit hos dig på nästan 2 veckor, ledsen för att jag inte längre tänker lika länge på dig varje kväll innan jag somnar. Men jag frågade Pappa och han höll med om att du säkert har överseende med det och förstår. Lilla Hjärtat, jag är så Rädd. Rädd för alla tankar och minnen som kommer väckas till liv när Liten kommer komma till oss. Antar att vi verkligen kommer förstå vad vi missat, allt vi skulle upplevt med dig kommer vi uppleva med Liten istället... Mina älskade Ungar, livet är inte rättvist. Fast jag VET, HOPPAS, ÖNSKAR och TROR att en liten del av dig Lilla Hjärtat kommer följa med ner hit i Litens kropp och själ. Och fast att inte du är här så finns du ändå alltid med oss. Jag vet. Jag Känner. Jag Minns. Jag Älskar. Älskar Dig min Lilla Dotter.
Tiden seeeeegar sig fram. Allt det onda försvann fram på eftermiddagen och idag mår jag "prima", sovit gott med endast 1 kisspaus på hela natten och det är inte dåligt ska jag be att få tala om mina kära vänner. Fast det är mycket funderingar kring hela "bli-igångsatt-grejen", snälla Liten kan du inte bara vilja komma ut av egen fri vilja innan helgen är slut?? Då slipper denna nerviga Mammsingen fundera på om det beslut som kommer fattas är Rätt eller Fel.

onsdag 21 oktober 2009

Har duschat och ska nu ta och krypa ner i sängen lite och försöka ta igen Några timmars sömn iaf. Blev inte många kvalitets-sov-timmar inatt inte... Efter ett samtal om livets upp och nergångar så började det göra ont. Efter att ha varit lugnt från sammandragningar i över 1 vecka så började det mola rejält i "mensvärks-regionerna" och inte slutade det heller och just i detta nu så gör det fortfarande ont. När jag väl lyckades somna inatt så vaknade jag av onda sammandragningar och smått panik, då jag tydligen slutar att andas i sömnen när det gör ont. Väntar på att dimman ska lätta oxå så jag och vovven kan ge oss ut på en liten "powerwalk". =)

Får se vad som händer om inte annat så har jag lite backup-planer i eftermiddag.

måndag 19 oktober 2009

Det finns ett slut nu. Förhoppningsvis en Början. Min kropp är trött, jag är trött och ju tröttare jag blir ju mer går min hjärna på högvarv. Jag har varit gravid i 18 månader nu, med 5 månaders uppehåll. Fast det var inte så att jag och kroppen hade semester då direkt. Dessa 5 månader var de värsta i hela mitt liv, finns nog inget som nånsin kommer att kunna slå dom, de bestog av sorg, smärta, sömnlösa nätter, svält, tårar, mörker, ja allt hemskt man bara kan föreställa sig. Så nu är jag TRÖTT! På måndag blir det ett besök på Ante på KSS för koll och bedömning, ser allt OK ut så kommer jag nog välja alternativet: Igångsättning på Tisdag eller Onsdag. Fast min högsta önskan och dröm är såklart att det ska starta naturligt här hemma innan Måndag, men om inte, så finns det nu ett slut. Förhoppningsvis en Början, en UNDERBAR sådan.

onsdag 14 oktober 2009

Det är inte längre frågan om Månader eller Veckor utan snarare dagar, kanske timmar. Nu kan Liten komma när som helst, det är fritt fram och jag har fullkomlig Panik.... Hur ska jag överleva denna sista väntan!?? Det är ren och skär pina, jag vill ha SVAR NUUUU!!! Finaste Lena ringde igår kväll och vi hade ett långt samtal, det är så skönt med henne för hon "förstår" och ber mig inte att lugna ner mig eller "lovar" att allt ska bli bra utan hon säger att jag är helt Normal. Och hon om någon borde ju veta, hon har varit Barnmorska i många år, förlöst tusentals Bebisar och tagit hand om och förlöst föräldrar vars barn inte längre finns.

Jag vill ju att allt ska bli så naturligt som möjligt, men mina tidigare erfarenheter säger mig att jag ju faktiskt inte är så bra på att föda barn, så just i detta nu känns en planerad igångsättning som en otroligt lugnande plan. Ska till min Barnmorska i eftermiddag, ska höra lite med henne.

söndag 11 oktober 2009

I natt när jag borde sovit så låg jag som vanligt och tänkte på mina barn. Jag slogs återigen över hur otroligt stolt jag är över storebror som klarat allt med glans. Jag funderade på hur han tagit allt och hur han betett sig i olika situationer och denna "historia" kommer jag för alltid bära med mig.

Vi hade varit på Bio, Ebba låg fortfarande på Neo, jag var hemma och spenderade lite tid med Fabian, fast det fanns även en baktanke med att jag lämnat sjukhuset för en stund. På vägen hem från Bion så berättade jag för Fabian att hans älskade efterlängtade Lillasyster var så sjuk så hon inte skulle få leva. Vi satt tysta, när vi kom hem satte sig Fabian så långt bort från mig och Tony som möjligt. Jag såg att han grät, fast han visade inga tårar. Jag "tvingade" honom att sitta bredvid mig, talade om för honom att man fick gråta och sen Grät vi tillsammans, massor. När han sen kröp ner för att sova i min och Tonys säng så såg jag att det var något som gnagde i honom. Han ville inte berätta, men efter att ha berättat noga för honom att alla frågor och tankar är okej, att alla svaren kanske inte finns men att vi kunde fråga Dr Pekka, han kanske kunde veta. När jag var påväg ut ur sovrummet sa han: -Mamma, du vet väl att man hugger huvudet av sjuka bäbisar..!?!? -Vad sa du att man gjorde sa du?? -Det är sant Mamma, man hugger huvudet av sjuka bäbisar som ska dö, sa han med så len och tröstande röst som han bara kunde. Jag började fnissa en smula och sa: -Nähä du, här ska vi inte hugga av några huvuden, vad har du fått det ifrån?? -Det har jag sett på tv. Efter en stunds prat släppte han allt det där och idag vet han att vi INTE hugger av några huvuden på Bäbisar som är sjuka och dör. Men tänk vad fruktansvärt att gå omkring och tro att någon skulle hugga huvudet av lillasyster, jag är så stolt över att han vågade säga det till mig så han inte gått och bärt på det där hemska "missförståndet" ensam.

lördag 10 oktober 2009

Litens 2 rum och kök (Barnmorskan säger att det är gott om plats eftersom storasyster Ebba så nyligen töjt ut lyan) börjar trots det bli ordentligt trång. Nu är det inte långt kvar och jag har faktiskt börjat viska till Liten att det är okej att börja fundera på att komma ut... =) Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig, sammandragningarna har ändrat karaktär och blivit betydligt ondare, Liten har sjunkt ner rejält och det känns att det ligger ett litet huvud och trycker därnere, kan liksom inte få ihop benen ordentligt när jag går.=) Nätterna har blivit låååånga och vakna. Jag äter och dricker som en häst så kroppen håller förmodligen på och lagrar inför det stundande Maratonloppen. Fast ändå så vet jag inte riktigt om jag är redo att möta mitt 3:dje barn, 3 barns Morsa, det låter det.

tisdag 6 oktober 2009

Det närmar sig med stormsteg. Snart, alldeles där runt hörnet så kommer våra liv återigen förändras för all framtid. Paniken sätter dagligen sina klor i mig. På nätterna är det värst. Detta eviga kännandet efter rörelser som tyder på att Liten fortfarande lever och är stark därinne. Fasan för att vi snart ska mötas, jag är totalt skräckslagen inför detta livsavgörande Möte. Tänk om Liten kommer ut och är "konstig", sjuk eller värst av allt.... Tyst. Det finns inga garantier, allt kan hända, det berömda målsnöret kan återigen fälla krokben för oss. Men jag har Hopp och det är det Viktigaste, tillsammans är vi Starka.

torsdag 1 oktober 2009

Älskade fina lille Liston, Varför? Sitter här med världens dåligaste samvete och hur mycket jag än vet att beslutet var det rätta så kan jag inte förstå det.... Jag HATAR att leka Gud. Hatar att besitta makten, leva eller dö. Det gör ont i hjärtat och tårarna bara rinner. Älskade vännen, du som var världens finaste och snällaste hund men tyvärr så livrädd för åskan. Jag önskar så att jag inte hade behövt åka och jobba den där dagen i somras, förlåt för att jag lämnade dig själv i ovädret. Den där åskan förändrade dig för alltid, dina ögon blev plötsligt mörka och stirriga och vi kände inte längre igen dig. Att du bet mig hade jag kunnat leva med men att du gjorde det med Fabian blev tyvärr droppen som fick bägaren att rinna över. Fast det gör ont, så in i Helvete ont och jag vet att du inte ville illa egentligen...

tisdag 29 september 2009

Snart är det Oktober. En månad full av förväntan och rädsla. Just nu känner jag nästan lite panik över att ta steget in i den månad som för alltid kommer att förändra våra liv. IGEN. Kan inte låta bli att undra och fasa inför November... Kommer vi sitta med en frisk levande Liten hos oss eller kommer vi återigen att planera en begravning..?!

Älskade Liten därinne som är så full med liv visst kommer du fortsätta leva utanför magen?
Fina lilla Skyddsängeln som hänger på Lilla Hjärtats Grav. Vi har en egen Ängel som vakar över oss, det är det inte alla som har. En Liten Dotter alldeles speciell och unik.

tisdag 22 september 2009

Jag är Absolut ingen fotomodell, men Liten i magen kanske är det!! =) Sen har jag ju en son som älskar att fota och att själv vara med på kort. Så Enjoy lite bilder på en del av min Familj.






Var ju tvungen att färgjustera lite så inte alla volanger och tigerränder skulle synas så tydligt....



lördag 19 september 2009

Så här fint var det på Ebbas grav den 11 September. Inte bara vi utan en massa fina människor som oxå tänkte på Lilla Hjärtat den dagen. Tack för er omtanke. Tack även till er som gjorde dagen lite lättare genom att skicka fina sms och kort/hälsningar. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss.

I onsdags följde vännen med en sväng på stan efter lite God Mat och vi hittade dessa söta kläder på Åhlens. Jag vågade inte köpa..... Men idag var min finaste Mamma där och köpte dom. Finaste Liten i Magen visst kommer vi få klä dig i dom här kläderna om och om och om igen. ( Det gör inget om du kräks på dom..)Grannarnas Gulliga hårbollar har hittat en bra lekplats. Dom är 5 veckor nu och helt bedårande. Min Farmor ska ha den tigerfärgade lilla Godingen.
Vi köpte ju ny vagn till Ebba som Liten i magen så klart får ärva men vi kände att vi även ville köpa nått som bara är till Liten, så igår inhandlades denna Bilbarnstol som med ett enkelt klick går att fästa på vagnschassit. Oerhört smidigt tycker jag, kommer ihåg än idag hur jag konkade runt med Fabian i bilbarnstolen när man bara skulle göra nått snabbt ärende, nu är den tiden förbi... =O)

fredag 18 september 2009

Jag är inte riktigt vän med min kropp för tillfället. När jag INTE är Gravid då jäklar ploppar kilon upp fortare än kvickt, men som Gravid när man vill gå upp i vikt då ska det tydligen vara obegripligt svårt.... Lustigt!! Jag har gått upp 5 kilo sen inskrivningen, egentligen 9 kg men jag tappade 4 kilo på 1 vecka när jag var sjuk och dom verkar omöjliga att få tillbaka. Min bäbis föredrar tydligen att frossa på det i "skafferiet" istället för att suga åt sig färskvara.. Så idag hos Barnmorskan så hade Magen återigen INTE växt. Men vi beslutade att tillväxtUL inte behövdes. Jag menar, vad ska dom göra åt att Bäbis är för liten?!? Hade det varit åt andra hållet hade jag åkt och kollat direkt för då kan man ju sätta igång förlossningen tidigare och på så sätt undvika onödiga komplikationer. Så nu blir det 2 veckors väntan innan det är dags att mäta igen, blir oron för stor får jag givetvis göra ett UltraLjud till.

Men all Blodpudding och färsk Broccoli hade gjort susen iaf och Järnvärdet hade stigit från 101 till 119, godkäntGränsen är 120, så Ingrid var nöjd med mig. =O)

torsdag 17 september 2009

Inget ont som inte för nått gott med sig sägs det ju och faktiskt så är jag nog beredd att hålla med. Hur hemskt, fruktansvärt, orättvist, svart och sorgset det här året varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Konstigt? Ja, kanske. Men ändå inte. Jag har vuxit som människa, stakat ut mål i livet och funnit vänner som jag aldrig mer vill vara utan och människor har även visat vad dom går för... En del av dem är Människor som jag för alltid kommer hålla på ett behörigt avstånd och en del är Människor som jag för alltid kommer vara oerhört tacksam gentemot och vårda ömt.

Hade inte allt det där hemska hänt så hade Liten i magen inte funnits nu. Fast det där är en jobbig tanke, djup och sorgsen. Jag vill ju lixom inte vara utan nått av mina barn. Fast hade Ebba fått leva hade jag inte varit Gravid nu och då hade vi aldrig haft Liten... Usch jag får rysningar när jag tänker på det där. Mina Älskade Små Ungar.

Imorgon är det dags för besök hos MVC igen, det börjar dra ihop sig.

onsdag 16 september 2009

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt liv just nu. Trötthet, spelar ingen roll hur mycket jag sover, sömnen lagras lixom inte... En fråga är utredd iaf, andningslarm kommer att inhandlas. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om Liten helt plötsligt skulle dö i sömnen??? Bilbarnstolen är oxå avklarad, så gott som iaf. Men sen finns det en massa frågor som inte går att reda ut... Dom kommer få ligga där och gnaga på mitt psyke i ett par veckor till. Finns ingen som kan ge svar, inte ens dom som så klämkäckt försöker. Jag kanske är otacksam men orden "det kommer gå bra" är inte tillräckligt för mig. Känns som ett hån ibland... Ingen kan veta, inte ens läkare, ALLT kan hända än.

När jag kommer hem hit med en Levande Frisk Liten, maten fungerar och andningslarmet är inkopplat då ska jag slappna av och njuta. Hoppas jag! Önskar jag!

tisdag 15 september 2009

Jag tror att jag på allvar håller på och utvecklar en fobi mot svininfluensa.. Jag vill INTE ha det och jag vill inte att nån i min närhet ska få det. Jag kan inte förstå hur en del inte verkar bry sig ett smack. Kanske beror det på att jag är gravid som jag är extra nojjig, men jag kommer förmodligen vara lika nojjig (kanske ännu mer) om Liten i magen beslutar sig för att komma ut frisk och hel och följa med oss hem.

Hade så gärna velat åka till Ullared och IKEA men näpp, där går gränsen. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag, Fabian eller Liten skulle bli sjuk för att jag tagit med mig eller dom i stora folkmängder..?!

Idag när jag var på Vårdcentralen för att lämna blodprov så fick jag nästan panik när en man kom in och började prata med nån han kände. -Jasså, ni har landat nu? frågade hon. -Jodå, sa han. -Men nu vettifaan, brorsan ligger hemma i hög feber och jag vaknade imorse urförkyld så jag är här för att kolla om det är den där influensan.... Mmmm OKEJ KUL!! tänkte jag i Panik, snälla sätt dig inte här. Han satte sig typ snett mitt emot och satt och hostade.

Så nu är jag smittad såklart... I min Hjärna iaf.

torsdag 10 september 2009

Har varit odrägligt trött denna veckan. Sovit flera timmar/dag. Lätt att skylla på att jag är gravid så klart fast jag tror inte det beror på det... Förra året var jag obeskrivligt trött, hade inte sovit på flera dygn.

I natt är natten... Natten då Ebba lämnade oss. Vid 01.00 (tror jag) så orkade hon inte börja andas igen efter att ha kämpat med andningsuppehåll i nästan 2 dygn, Lilla Hjärtat.
Hon låg i mina armar och vi satt bara och väntade, vi visste redan att det skulle ske. Och vi klarade det, utan panik. Innan var jag rädd att jag skulle ringa efter ambulans, att jag inte skulle kunna hålla mig lugn. Men jag gjorde det, vi gjorde det, och det var precis det vi ville. Vi ville ha lugn och ro, det var ju hos oss hon hörde hemma. Det fanns ändå ingen som kunde rädda henne.

Allt är så klart, jag kommer ihåg varje detalj. Hur hon blev tyngre och tyngre, hur jag tittade på klockan, hur jag väntade på att hon skulle börja andas igen fast att jag samtidigt önskade att hon skulle slippa kämpa mer. Jag minns hur jag kände att hjärtat slog långsammare och långsammare tills det helt stannade. Hur jag inte ville släppa henne, ville sitta där med henne för alltid. Vi bytte om på henne, valde dom finaste kläderna och satte på en ny liten blöja och tog ur sondslangen. Pappa Tony bar ut syrgasen och vi kunde äntligen tända hennes dopljus. Farbror Jonas och Emma kom in och Elin åkte och hämtade Charlotte. Vi grät, fast jag grät nog inte så mycket, tårarna var slut för länge sen. Hon var så fin och jag var så stolt när mina fina älskade vänner frågade om dom fick hålla henne fast att hon var död. Sen bäddade vi ner henne i vaggan och somnade. Helt plötsligt var jag trött och hungrig, något jag inte varit på flera veckor.

Älskade Lilla Hjärtat.
Förlåt för att jag gråter om nätterna men jag saknar dig och kan inte låta bli att förbanna att livet kan vara så orättvist. Jag älskar dig så otroligt mycket och det gör ont att veta att jag aldrig kommer få hålla om dig igen. Jag vet att du har det bra nu, det måste jag tro hur skulle jag annars kunna leva? Och jag vet att du finns med oss, dag som natt. Och jag känner att det är ditt lilla Mirakel som nu växer i mig, för visst har du ett finger med i spelet mitt Lilla Hjärta? Visst ser du till att vi orkar och har det bra. Det är jobbigt att vara ledsen, men som du säkert sett så kan jag faktiskt ibland skratta ärligt. Jag har lärt mig det nu, jag kan skratta "automatiskt" inte bara för att glädja andra. Sorgen är tung att bära, men mitt liv utan sorg skulle ju innebära ett liv utan dig. Och det kan jag lova Lilla Hjärtat att jag vill inte vara utan dig. Du är min första Dotter, du lärde mig om livet och vad som är viktigt. Tack för att vi fick låna dig ett litet tag. //Mamma

måndag 7 september 2009

http://veronicaaxelsson.blogg.se/2008/september/

onsdag 2 september 2009

Har ingenting att skriva direkt, tiden går väldigt lååångsamt för tillfället med all rätt antar jag. Mycket minnen. För ett år sen bodde vi på Neonatalen och väntade på Provsvar. Den 9:e September åkte vi hem, den 10:e hade vi dop här hemma och den 11:e..... Ja den 11:e. Dagen då allt tog slut, eller började, hur man nu ska se på det.

Mitt underbara armband som en vän till Mamma gjort
när jag bär det så känner jag mig STOLT. Jag är en ÄnglaMamma
till en av de vackraste.
Så här fint var det hos lilla Hjärtat på Födelsedagen.


Stor och Liten Älskling håller på och fångar in Fabians dvärghöns.
Fabbe in Action.
Och här är nya fina hönshuset som Tony och Fabian byggt.






tisdag 25 augusti 2009

Brev till Himlen.

Det har gått 1 år imorgon, ett helt ofattbart år... Hur jag än försöker så kan jag inte sätta fingret på om det gått fort eller långsamt!? Sorgen har blivit en del av vardagen, något vi för evigt kommer att få leva med. Den gör ont jämt, ondare vissa dagar och tankarna på dig mitt lilla Hjärta är aldrig långt borta. Storebror undrar om du hade kunnat gå nu när du egentligen skulle fyllt 1 år. Hade du bara fått födas i en frisk kropp tvivlar jag inte en sekund på det. Drömmarna om vad som egentligen skulle varit nu om vi levt i en perfekt värld smärtar i både kropp och själ.

Vi saknar dig så Lilla Hjärtat, imorgon skulle vi firat nu blir det en sorgens dag, en tankens dag, fast ändå Din dag. Din Födelsedag. Jag vill att du ska veta att Pappa älskar dig oxå även om han ibland kanske fortfarande inte vågar och Liten i magen skickar en massa Pussar och Kramar. Så gott som alltid när jag blir ledsen och tänker på dig Lilla Ebba så buffar Liten därinne som en påminnelse om att livet trots allt går vidare. Storebror saknar och tänker på dig oxå men det vet du nog redan, han är ju den enda utav oss alla som vågar göra det offentligt och naturligt.

Jag önskar så att jag kunde få ge dig alla dom Pussar och Kramar och all den Kärlek som nu lagrats i min kropp i ett helt år. Älskade Lilla Hjärtat vi Glömmer dig Aldrig. // Mamma.

tisdag 18 augusti 2009

Tack för dom fina kommentarerna på föregående inlägg.
Fick en fråga om det för oss var självklart att försöka skaffa barn igen så snabbt eller om det bara hände. Och svaret är att för oss fanns inget annat. Vi hade 3-månader då vi inte försökte överhuvudtaget och sen tog det cirka 3 månader till innan jag var gravid. Hoppet om ett levande, friskt syskon är nog det som fått oss att orka och må så bra idag som vi faktiskt gör. Fast jag kan oxå säga att jag är "jätteglad" över dom 6 månaderna jag inte var gravid, det var lixom Ebbas månader. Vi sörjde och saknade henne då och skapade en alldeles unik plats åt henne här hos oss under dom månaderna. Självklart sörjer och saknar vi henne fortfarande men lille "Kurt" i magen gör bördan så otroligt mycket lättare att bära.

måndag 17 augusti 2009

Dagarna segar sig sakta fram på både gott och ont. Just nu lever jag nog lite som i en "Deja vu". Mycket tankar på denna tiden för ett år sen. Höggravid och full av längtan och förväntan, jag ville bara ha min Bäbis. Känns ganska löjligt och naivt nu så här snart ett år efteråt. In föda barn och åka hem, största bekymret var när det skulle ske och hur ont det skulle göra.... Möjligheten att vi kanske aldrig skulle få fira födelsedag året efter den slogs vi aldrig av. Funderar mycket på när själva mardrömmen lixom började... Var det på Antenatalen vid första CTG-kurvan, när hennes lills sjuka hjärta nästan stannade!?! Var det när dom tog henne ur min mage och sprang iväg med henne!?! Eller var det när hjärtläkaren kom ner och bad oss stänga av tv:n? Eller var det första natten på BB, när hon inte fanns hos mig, då vi inget visste egentligen och man hörde alla friska bäbisar gråta på natten? Var det den 27 Augusti när dom började prata om kromosomer? Kanske var det dagen då vi fick provsvaren och den slutgiltiga dödsdomen.. Eller var det rent utav dagen när hon tillslut somnade in i mina armar efter att ha kämpat mot alla odds i cirka 9 månader + 16 dagar!?!? Många frågor och förevigt inga svar, det enda ljuset i mörkret, det som kommer hjälpa mig att orka att återigen genomleva allt i repris är Liten i magen som iderligen gör sin Mamma påmind om Styrka, Framtid, Hopp och Mod.

Jag har gjort mitt, detta barn får du inte, det ska vi ha, hur skulle vi klara oss utan det!?!

onsdag 29 juli 2009

Idag på hemvägen från Lysekil stannade vi till i Trollhättan, närmare bestämt Överby. Och vi gjorde nått galet..... Egentligen inte "galet-galet", men för mig var det något STORT. Vi inhandlade första grejen till Liten i magen. Inga kläder eller annat mys det är alldeles för skrämmade utan det blev en adapter till vagnen så man bara kan klicka fast bilstolen på vagnschassit. Finns ju inte så mycket vi kan eller behöver handla till Liten ALLT står ju redan och väntar där uppe, men nått "nytt" kan ju den lill* stackarn få. =O)

tisdag 21 juli 2009

Jag har ont i min kropp och själ, stegen har liksom blivit så där tunga igen... Som om man hade sulor av bly. Det går liksom inte att sätta fingret på det, det där onda konstiga som virvlar omkring i hela min kropp känns obefogat, dom där tårarna som bränner i ögonvrån titt som tätt känns skrämmande som nått jag måste dölja och inte vill kännas vid. Fast jag tror jag vet vad det är, jag ser den där framme, jag står liksom strax nedanför och funderar på om jag verkligen ska ge mig i kast med att bestiga det där berget.... Min Dotters 1-års dag. 1-års Dagen som aldrig blev. Den är där nu, snart.... Snart så har det redan gått 1 år. Ett helt obeskrivligt år sen Mardrömmen började. Jag ska titta på fotona nån dag, var längesen nu

onsdag 15 juli 2009

Ebba fick vi för att vi skulle lära oss om livet och bli bättre och godare människor. Trots sin alldeles för korta tid här hos oss så lärde hon mig mer om mig själv och livet än jag gjort i hela mitt liv. Älskade Lilla Dotter.

Och för var dag som går så börjar jag bli mer och mer övertygad om att lille "Kurt" i magen ska komma till oss och lära oss om tålamod och ge oss en hel del Motion på köpet.... För den här lille är GALEN!!! Kan sätta nått på att vi fått "Kurt" för våra synder och att vi kommer få springa benen av oss för det är ett rejält energiknippe som gömmer sig därinne... =O)

söndag 12 juli 2009

Värmen var lite väl varm emellanåt men nu får den gärna komma tillbaka. Detta eviga regnande suger verkligen musten ur mig, all ork och livsglädje blir som bortblåst... Inte ens tv:n är Kul längre. Här hemma har vi sysselsatt oss med att sova i husvagn i trädgården, spelat kasta gris, bakat, hyrat film och läst. Men dagarna går galet långsamt ändå....

I tordags släpade jag min onda kropp till Barnmorskan för en rutinkoll. "Kurts" hjärtljud låg på 150 slag/minut och hyresrätten mätte 27 centimeter. Vi är nu inne i vecka 25 så om 10 veckor så kan man ju börja bli nervös på allvar. Allt mitt hopp ligger i att vi ska få bära ut en frisk bäbis från KSS den här gången och att vi absolut INTE ska behöva bära tillbaka en bebis som somnat för alltid. Visst tänker du stanna hos oss du lilla Bäbis därinne??

Förlossningen känns avlägsen och jag vågar inte tänka på den ens för en kort sekund. Aurora-samtal väntar runt hörnet och det känns som en trygghet. Möjligheten att få komma till Förlossningen och att kunna få hälsa på personal innan man kommer dit på allvar. Ibland funderar jag på att rakt av ta erbjudandet om ett planerat snitt och slippa att våndas, men samtidigt så finns ju längtan och drömmen där om en "bra" förlossning, tredje gången gillt.. En förlossningen utan all världens droger, utan ej godkända CTG-kontroller, utan dåliga hjärtljud, utan akuta kejsarsnitt och utan medtagna bäbisar som jag inte får se för än långt efter förlossningen och helst inga navelsträngar runt halsen. Och utan sura BarnMorsker.

onsdag 1 juli 2009

Ju mer min Mage växer ju mer saknar jag min lilla Ebba. Självklart är den växande magen en rejäl tröst och den ger hopp om livet och framtiden, men samtidigt så gör den mig så rädd för att jag ska glömma bort min lilla tjej som vi bara fick låna en kort tid. På sista tiden så "tvingar" jag mig själv att spola tillbaks och "titta" igenom alla minnen från tiden med Ebba. När hon föddes, när vi fick veta att hon inte skulle överleva, känslan av att åka hem på "Permis" och lämna henne kvar....

Jag minns dagen då vi skulle få svar på proverna. Tony ville inte vara med och det kändes på nått sätt skönt, jag ville lixom försöka skydda honom från det onda... Min kusin var med istället. Vi fick sitta i ett rum med Dr Pekka och SSK Carola och jag sa redan innan samtalet börjat vad som var fel, vad lilla Ebba hade för sjukdom, och jag såg direkt i Pekkas ögon att jag hade rätt. Vi pratade en stund, jag grät inte, jag var kall och likgiltig. Kände mig alldeles omänsklig, som en robot. När vi pratat färdigt ville jag hem. Vi gick till mitt rum och packade lite saker, sen blev jag och kusin sittande i korridoren. Jag kom inte längre. Först ville jag inte se henne, ville inte gråta framför alla inne i babysalen. Sen ändrade jag mig, tänk om hon skulle dö under natten och jag åkt hem utan att säga HejDå... Vi gick in. Hon var så söt och man kunde inte tro att hon var så sjuk så hon skulle dö. Men det skulle hon och det gjorde hon, men tack och lov hann vi få hem henne. Hem till tryggheten, hem till där hon hörde hemma.

I början av denna graviditeten var jag rädd att det skulle bli svårt att hålla isär Ebba-magen och nya "Kurt"-Magen. Men det går bra, det är så öppenbart att det INTE är någon Ebba i Magen. Rörelserna är så totalt olika och inte en gång har lille "Kurt" rört sig på samma sätt som storasyster och jag mår helt annorlunda. Jag mår Bra. (fysiskt iaf)

måndag 29 juni 2009

Jag är djupt fascinerad över hur en liten Kotte på dryga 20 centimeter och 500 gram kan sparka ända nere vid urinblåsan och upp i revbenen samtidigt...!??! Så det gör riktigt ont.... Hur ska detta utvecklas måntro....? Just nu består mina dagar av att överleva svettkavalkader och omänsklig värme, men vad vore Sommaren utan SOL och VÄRME.

torsdag 25 juni 2009

SOMMAR och SOL och FINA GLADA VÄNNER. Kan livet bli så mycket Bättre??

tisdag 23 juni 2009

Det värmer mitt hjärta när min älskade sambo säger att han redan har 2 barn.
Ebba och "Kurt".... Då påminns jag om hur mycket jag verkligen Älskar honom.



Sambon är svår att fånga på bild så det får bli en på finaste sonen istället.

söndag 21 juni 2009

Nyss uppstigen. Trött, Tröttare, Tröttast.... Har plågats av hemska Mardrömmar, den ena värre än den andra. Men "Smille" hälsade Glatt som alltid när jag väl vaknade så på den fronten är det lugnt. Funderade ett tag på att ringa till Fabian och höra så han verkligen mår bra, men hur nervös och nojjig jag än må vara över mina barn så får jag inte låta katastroftankarna ta överhand. Klart han mår bra och han kommer ju snart hem här.

Har inte skrivet på länge och har väl inget direkt att tillägga nu heller... Dagarna flyger fram i ett rasande tempo, vilket är skönt och fruktansvärt skrämmande på samma gång. Jag längtar tills ett par veckor till passerat för då finns det goda chanser att lille "Smille" faktiskt kan överleva utanför livmodern om nått händer. Jag "jobbar" med att sluta säga och tänka "OM" när jag pratar om Liten, "Smille" är ju faktiskt här vare sig jag vågar tro på det eller inte.... H*n är mitt Barn, mitt tredje fina barn. Jag försöker våga känna Lycka och Glädje när jag känner att det finns något starkt och levande därinne i den snabbt växande kulan.

Midsommar har passerat med regn och rusk som sig bör, visst är Svensk Sommar underbar?!
Fick en rejäl Ebba-dipp på Midsommarafton. Min lilla Tjej. Om hon hade varit här hos oss nu så hade vi satt på henne fina klänningen och krans i håret. Hon hade förmodligen varit världens busigaste och vackraste lilla Midsommartjej, med en massa mörkt lockigt hår precis som Pappa. Aj, det gör ont i mitt Hjärta, saknaden som bara växer och växer, men trösten finns lite i att Liten i Magen har en del av Storasyster i sig och att vissa likheter säkert kommer finnas. Älskade Ebba.

måndag 15 juni 2009

Liten i Magen är alldeles vild och galen. Egentligen borde man ju vara glad och lycklig över det, men det är svårt... Nu påminns jag hela tiden, varje dag om att det verkligen växer någonting inuti. Svårt att ignorera och betydligt svårare att låta bli att Älska. Hur ska jag våga älska?!? På nått sätt älskar jag väl så klart Liten i magen men jag gömmer undan dom där lyckliga sprudlande känslorna så djupt det går. Så rädd för att mista ett Efterlängtat och Älskat barn igen.

Det är redan "nedförsbacke" 20 Veckor är passerade och mållinjen närmar sig i ett skrämmande tempo.

Lilla Liten därinne, jag hoppas att du har överseende med din "känslokalla" Mamma.

måndag 8 juni 2009

Mina tankar är hos finaste Mamman. Inte är livet så orättvist..!?! Önskar man kunde trolla och göra allt bra. Alla tankar går till Uppsala.

söndag 7 juni 2009

Jag och Malin i väntan på Mat.


Hade en Lövely kväll med FavoritBrudarna igår. Babbel, god mat, ännu mera babbel och 2 glas Cola.... Fast Stadt blir lixom aldrig mer än Stadt, så vid 23-tiden ledsnade jag och begav mig hemåt. Lustigt, kvittar hur sällan man än går på Stadt så är det ändå alltid samma folk. =O)


Täng och Sara, nöjda och glada. Bordet fylldes på rejält med diverse drycker. En och annan Shots lyckades "småtjejjerna" till och med Trycka i sig.



Blixten ser en aning "skeptisk" ut efter första shoten.....

Så här såg vårt tvrum ut igår och idag. Längtar tills allt är färdigt och jag någongång i framtiden får min STORA terass, kanske nästa sommar om ja har tur. =O)

lördag 6 juni 2009

Idag vaknade jag till att sambon körde motorsågen rakt genom väggen, bokstavligt talat. Så nu har vi ett megaluftintag i vårt vardagsrum och en jäkla massa sågspån överallt, IGEN!!
Ska visa bild sen tänkte jag men just nu är det bråttom.... Ikväll ska "tjockisen" ut på StadtsHotellet, förmodligen inte svänga dom lurviga men iaf äta gott. Fast man ska aldrig säga Aldrig!!

By the way, "Smille" är inget "Riktigt" Namn, utan Storebrors påhitt. Han tycker dock att det är självskrivet att bebisen i Magen SKA heta Smille, jag och sambon är väl inte lika övertygade.



Angelyne: Det går alla tiders, du hamnar nog garanterat på min när jag lär mig göra en..=O)

torsdag 4 juni 2009

Jag har en levande Bebis i Magen. Det är sant!! Igår kände jag den,
på utsidan. Imorse oxå, Liten är stark och pigg. Ikväll ska jag tvinga sambon att känna på magen så han oxå får hälsa på lille "Smille".

onsdag 3 juni 2009

Killar!!

Ibland undrar jag på allvar om min son inte är som alla andra... Men sen slår det mig att han är kille och min käre Sambo är nog oxå kapabel till vissa grejer som Fabian tar sig för eller INTE tar sig för... Vi gjorde pannkakor till kvällsmat och sonen satt och åt i evigheter som vanligt,(pratar mer än han äter), så efter ett tag ledsnade jag, plockade in det mesta och lämnade bordet.

När han så tillslut blev klar så bad jag honom ställa in sylten efter sig.
Självklart gorde han det. Det är bara det att när jag efter en stund kommer ut i köket ligger syltlocket på bordet och burken står i kylen med skeden i......
Han är så söt det lilla livet!
Tycker du inte att livet är tillräckligt jävligt som det är så
kan du ju alltid testa att bokstavligt talat Rycka bort hårstrån från benen med en Maskin..... ajajaja!!














2x25 års Fest.
Täng och Blixten, lugna och städade som alltid.













Fina "tjocka" Bettan som har ett oerhört Bra Datum på sin Mage liksom jag.
Och en glad Alexandra.















Kvällens Pingla. Grymt avundssjuk på spirorna....














Dans till Livemusik är aldrig fel. Blixten försöker "fånga" Fabian
för en svängom.










Årets hittills varmaste dag. Mina små vovvar tar sig ett dopp i dammen på Öråsen.











Mina håriga pojkar tar en siesta i skuggan.

Min son är Vig. Undra vem han ärvt det av!??! Not me!!


















Två grabbar och en Vattenspridare blir lätt en succe i värmen.








Mina fina Pojkar.
Wille, Liston och Fabian i sin Jaguardräkt som Mormor sytt.

Har inte så mycket att skriva för tillfället. Var hos psykologen i Fredags och hon fick mig att inse vissa saker som jag inte ens själv visste om.... Usch och fy, just nu känner jag bara för att strejka från det här med graviditet och barn. Hur ska jag klara av detta?? *panik*
Ska till MVC på fredag hoppas på att bli lite klokare av det men jag tvivlar. Just nu har jag en välbyggd, tjock, hög, stenmur mellan mig och det som växer i magen. Vågar inget annat, galet fel enligt psykologen. Jag MÅSTE tydligen acceptera att jag har en Bebis i magen, ett liv, nått som kommer komma ut oavsett... Men hur ska jag våga!?! Vill inte förlora nått efterlängtat igen. Orkar inte.