Idag på hemvägen från Lysekil stannade vi till i Trollhättan, närmare bestämt Överby. Och vi gjorde nått galet..... Egentligen inte "galet-galet", men för mig var det något STORT. Vi inhandlade första grejen till Liten i magen. Inga kläder eller annat mys det är alldeles för skrämmade utan det blev en adapter till vagnen så man bara kan klicka fast bilstolen på vagnschassit. Finns ju inte så mycket vi kan eller behöver handla till Liten ALLT står ju redan och väntar där uppe, men nått "nytt" kan ju den lill* stackarn få. =O)

Jag har ont i min kropp och själ, stegen har liksom blivit så där tunga igen... Som om man hade sulor av bly. Det går liksom inte att sätta fingret på det, det där onda konstiga som virvlar omkring i hela min kropp känns obefogat, dom där tårarna som bränner i ögonvrån titt som tätt känns skrämmande som nått jag måste dölja och inte vill kännas vid. Fast jag tror jag vet vad det är, jag ser den där framme, jag står liksom strax nedanför och funderar på om jag verkligen ska ge mig i kast med att bestiga det där berget.... Min Dotters 1-års dag. 1-års Dagen som aldrig blev. Den är där nu, snart.... Snart så har det redan gått 1 år. Ett helt obeskrivligt år sen Mardrömmen började. Jag ska titta på fotona nån dag, var längesen nu

Ebba fick vi för att vi skulle lära oss om livet och bli bättre och godare människor. Trots sin alldeles för korta tid här hos oss så lärde hon mig mer om mig själv och livet än jag gjort i hela mitt liv. Älskade Lilla Dotter.

Och för var dag som går så börjar jag bli mer och mer övertygad om att lille "Kurt" i magen ska komma till oss och lära oss om tålamod och ge oss en hel del Motion på köpet.... För den här lille är GALEN!!! Kan sätta nått på att vi fått "Kurt" för våra synder och att vi kommer få springa benen av oss för det är ett rejält energiknippe som gömmer sig därinne... =O)

Värmen var lite väl varm emellanåt men nu får den gärna komma tillbaka. Detta eviga regnande suger verkligen musten ur mig, all ork och livsglädje blir som bortblåst... Inte ens tv:n är Kul längre. Här hemma har vi sysselsatt oss med att sova i husvagn i trädgården, spelat kasta gris, bakat, hyrat film och läst. Men dagarna går galet långsamt ändå....

I tordags släpade jag min onda kropp till Barnmorskan för en rutinkoll. "Kurts" hjärtljud låg på 150 slag/minut och hyresrätten mätte 27 centimeter. Vi är nu inne i vecka 25 så om 10 veckor så kan man ju börja bli nervös på allvar. Allt mitt hopp ligger i att vi ska få bära ut en frisk bäbis från KSS den här gången och att vi absolut INTE ska behöva bära tillbaka en bebis som somnat för alltid. Visst tänker du stanna hos oss du lilla Bäbis därinne??

Förlossningen känns avlägsen och jag vågar inte tänka på den ens för en kort sekund. Aurora-samtal väntar runt hörnet och det känns som en trygghet. Möjligheten att få komma till Förlossningen och att kunna få hälsa på personal innan man kommer dit på allvar. Ibland funderar jag på att rakt av ta erbjudandet om ett planerat snitt och slippa att våndas, men samtidigt så finns ju längtan och drömmen där om en "bra" förlossning, tredje gången gillt.. En förlossningen utan all världens droger, utan ej godkända CTG-kontroller, utan dåliga hjärtljud, utan akuta kejsarsnitt och utan medtagna bäbisar som jag inte får se för än långt efter förlossningen och helst inga navelsträngar runt halsen. Och utan sura BarnMorsker.

Ju mer min Mage växer ju mer saknar jag min lilla Ebba. Självklart är den växande magen en rejäl tröst och den ger hopp om livet och framtiden, men samtidigt så gör den mig så rädd för att jag ska glömma bort min lilla tjej som vi bara fick låna en kort tid. På sista tiden så "tvingar" jag mig själv att spola tillbaks och "titta" igenom alla minnen från tiden med Ebba. När hon föddes, när vi fick veta att hon inte skulle överleva, känslan av att åka hem på "Permis" och lämna henne kvar....

Jag minns dagen då vi skulle få svar på proverna. Tony ville inte vara med och det kändes på nått sätt skönt, jag ville lixom försöka skydda honom från det onda... Min kusin var med istället. Vi fick sitta i ett rum med Dr Pekka och SSK Carola och jag sa redan innan samtalet börjat vad som var fel, vad lilla Ebba hade för sjukdom, och jag såg direkt i Pekkas ögon att jag hade rätt. Vi pratade en stund, jag grät inte, jag var kall och likgiltig. Kände mig alldeles omänsklig, som en robot. När vi pratat färdigt ville jag hem. Vi gick till mitt rum och packade lite saker, sen blev jag och kusin sittande i korridoren. Jag kom inte längre. Först ville jag inte se henne, ville inte gråta framför alla inne i babysalen. Sen ändrade jag mig, tänk om hon skulle dö under natten och jag åkt hem utan att säga HejDå... Vi gick in. Hon var så söt och man kunde inte tro att hon var så sjuk så hon skulle dö. Men det skulle hon och det gjorde hon, men tack och lov hann vi få hem henne. Hem till tryggheten, hem till där hon hörde hemma.

I början av denna graviditeten var jag rädd att det skulle bli svårt att hålla isär Ebba-magen och nya "Kurt"-Magen. Men det går bra, det är så öppenbart att det INTE är någon Ebba i Magen. Rörelserna är så totalt olika och inte en gång har lille "Kurt" rört sig på samma sätt som storasyster och jag mår helt annorlunda. Jag mår Bra. (fysiskt iaf)