Just nu är livet motigt och mörkt... Nyss hemkommen från sjukhuset i Skövde. Jag hade hoppats på goda nyheter och ett hopp om att denna graviditet snart skulle vara till ända. Men nähä då, livmodertappen är helt omogen och Litens huvud är inte ens längre fixerat, så läkaren pratade om veckor.. Inte timmar eller någon dag utan veckor... Jag orkar inte, vill inte. Dagarna blir bara gråare och gråare och jag känner för att slänga in handduken och bara skita i allt. Vill inte vara med längre, vågar inte vara med längre... Liten mår bra nu, det visade CTG-kurvan, men nästa vecka då..!?!? Kommer h*n må lika bra då? Det blir ingen igångsättning, alldeles för riskabelt enligt läkaren eftersom jag redan gjort ett snitt, fast om det absolut inte startar utav sig självt så visst, fast isf väljer jag nog hellre snitt. Hellre ett "enkelt" snitt än en misslyckad igångsättning som slutar i katastrofsnitt.

Nu ska jag lägga mig i soffan och sova bort ett par timmar och förhoppningsvis känna mig lite mer hoppfull om en stund eller två.

Mitt MammaHjärta värker mer och mer. Tankarna och känslorna med Ebba är nära. Varför har jag gett mig in på allt detta igen. Hopplöshet. Maktlöshet.