Nyss uppstigen. Trött, Tröttare, Tröttast.... Har plågats av hemska Mardrömmar, den ena värre än den andra. Men "Smille" hälsade Glatt som alltid när jag väl vaknade så på den fronten är det lugnt. Funderade ett tag på att ringa till Fabian och höra så han verkligen mår bra, men hur nervös och nojjig jag än må vara över mina barn så får jag inte låta katastroftankarna ta överhand. Klart han mår bra och han kommer ju snart hem här.

Har inte skrivet på länge och har väl inget direkt att tillägga nu heller... Dagarna flyger fram i ett rasande tempo, vilket är skönt och fruktansvärt skrämmande på samma gång. Jag längtar tills ett par veckor till passerat för då finns det goda chanser att lille "Smille" faktiskt kan överleva utanför livmodern om nått händer. Jag "jobbar" med att sluta säga och tänka "OM" när jag pratar om Liten, "Smille" är ju faktiskt här vare sig jag vågar tro på det eller inte.... H*n är mitt Barn, mitt tredje fina barn. Jag försöker våga känna Lycka och Glädje när jag känner att det finns något starkt och levande därinne i den snabbt växande kulan.

Midsommar har passerat med regn och rusk som sig bör, visst är Svensk Sommar underbar?!
Fick en rejäl Ebba-dipp på Midsommarafton. Min lilla Tjej. Om hon hade varit här hos oss nu så hade vi satt på henne fina klänningen och krans i håret. Hon hade förmodligen varit världens busigaste och vackraste lilla Midsommartjej, med en massa mörkt lockigt hår precis som Pappa. Aj, det gör ont i mitt Hjärta, saknaden som bara växer och växer, men trösten finns lite i att Liten i Magen har en del av Storasyster i sig och att vissa likheter säkert kommer finnas. Älskade Ebba.