I natt när jag borde sovit så låg jag som vanligt och tänkte på mina barn. Jag slogs återigen över hur otroligt stolt jag är över storebror som klarat allt med glans. Jag funderade på hur han tagit allt och hur han betett sig i olika situationer och denna "historia" kommer jag för alltid bära med mig.

Vi hade varit på Bio, Ebba låg fortfarande på Neo, jag var hemma och spenderade lite tid med Fabian, fast det fanns även en baktanke med att jag lämnat sjukhuset för en stund. På vägen hem från Bion så berättade jag för Fabian att hans älskade efterlängtade Lillasyster var så sjuk så hon inte skulle få leva. Vi satt tysta, när vi kom hem satte sig Fabian så långt bort från mig och Tony som möjligt. Jag såg att han grät, fast han visade inga tårar. Jag "tvingade" honom att sitta bredvid mig, talade om för honom att man fick gråta och sen Grät vi tillsammans, massor. När han sen kröp ner för att sova i min och Tonys säng så såg jag att det var något som gnagde i honom. Han ville inte berätta, men efter att ha berättat noga för honom att alla frågor och tankar är okej, att alla svaren kanske inte finns men att vi kunde fråga Dr Pekka, han kanske kunde veta. När jag var påväg ut ur sovrummet sa han: -Mamma, du vet väl att man hugger huvudet av sjuka bäbisar..!?!? -Vad sa du att man gjorde sa du?? -Det är sant Mamma, man hugger huvudet av sjuka bäbisar som ska dö, sa han med så len och tröstande röst som han bara kunde. Jag började fnissa en smula och sa: -Nähä du, här ska vi inte hugga av några huvuden, vad har du fått det ifrån?? -Det har jag sett på tv. Efter en stunds prat släppte han allt det där och idag vet han att vi INTE hugger av några huvuden på Bäbisar som är sjuka och dör. Men tänk vad fruktansvärt att gå omkring och tro att någon skulle hugga huvudet av lillasyster, jag är så stolt över att han vågade säga det till mig så han inte gått och bärt på det där hemska "missförståndet" ensam.