Värmen var lite väl varm emellanåt men nu får den gärna komma tillbaka. Detta eviga regnande suger verkligen musten ur mig, all ork och livsglädje blir som bortblåst... Inte ens tv:n är Kul längre. Här hemma har vi sysselsatt oss med att sova i husvagn i trädgården, spelat kasta gris, bakat, hyrat film och läst. Men dagarna går galet långsamt ändå....

I tordags släpade jag min onda kropp till Barnmorskan för en rutinkoll. "Kurts" hjärtljud låg på 150 slag/minut och hyresrätten mätte 27 centimeter. Vi är nu inne i vecka 25 så om 10 veckor så kan man ju börja bli nervös på allvar. Allt mitt hopp ligger i att vi ska få bära ut en frisk bäbis från KSS den här gången och att vi absolut INTE ska behöva bära tillbaka en bebis som somnat för alltid. Visst tänker du stanna hos oss du lilla Bäbis därinne??

Förlossningen känns avlägsen och jag vågar inte tänka på den ens för en kort sekund. Aurora-samtal väntar runt hörnet och det känns som en trygghet. Möjligheten att få komma till Förlossningen och att kunna få hälsa på personal innan man kommer dit på allvar. Ibland funderar jag på att rakt av ta erbjudandet om ett planerat snitt och slippa att våndas, men samtidigt så finns ju längtan och drömmen där om en "bra" förlossning, tredje gången gillt.. En förlossningen utan all världens droger, utan ej godkända CTG-kontroller, utan dåliga hjärtljud, utan akuta kejsarsnitt och utan medtagna bäbisar som jag inte får se för än långt efter förlossningen och helst inga navelsträngar runt halsen. Och utan sura BarnMorsker.