Inget ont som inte för nått gott med sig sägs det ju och faktiskt så är jag nog beredd att hålla med. Hur hemskt, fruktansvärt, orättvist, svart och sorgset det här året varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Konstigt? Ja, kanske. Men ändå inte. Jag har vuxit som människa, stakat ut mål i livet och funnit vänner som jag aldrig mer vill vara utan och människor har även visat vad dom går för... En del av dem är Människor som jag för alltid kommer hålla på ett behörigt avstånd och en del är Människor som jag för alltid kommer vara oerhört tacksam gentemot och vårda ömt.

Hade inte allt det där hemska hänt så hade Liten i magen inte funnits nu. Fast det där är en jobbig tanke, djup och sorgsen. Jag vill ju lixom inte vara utan nått av mina barn. Fast hade Ebba fått leva hade jag inte varit Gravid nu och då hade vi aldrig haft Liten... Usch jag får rysningar när jag tänker på det där. Mina Älskade Små Ungar.

Imorgon är det dags för besök hos MVC igen, det börjar dra ihop sig.