Snart är det Oktober. En månad full av förväntan och rädsla. Just nu känner jag nästan lite panik över att ta steget in i den månad som för alltid kommer att förändra våra liv. IGEN. Kan inte låta bli att undra och fasa inför November... Kommer vi sitta med en frisk levande Liten hos oss eller kommer vi återigen att planera en begravning..?!

Älskade Liten därinne som är så full med liv visst kommer du fortsätta leva utanför magen?

Fina lilla Skyddsängeln som hänger på Lilla Hjärtats Grav. Vi har en egen Ängel som vakar över oss, det är det inte alla som har. En Liten Dotter alldeles speciell och unik.

Jag är Absolut ingen fotomodell, men Liten i magen kanske är det!! =) Sen har jag ju en son som älskar att fota och att själv vara med på kort. Så Enjoy lite bilder på en del av min Familj.

Var ju tvungen att färgjustera lite så inte alla volanger och tigerränder skulle synas så tydligt....

Så här fint var det på Ebbas grav den 11 September. Inte bara vi utan en massa fina människor som oxå tänkte på Lilla Hjärtat den dagen. Tack för er omtanke. Tack även till er som gjorde dagen lite lättare genom att skicka fina sms och kort/hälsningar. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss.

I onsdags följde vännen med en sväng på stan efter lite God Mat och vi hittade dessa söta kläder på Åhlens. Jag vågade inte köpa..... Men idag var min finaste Mamma där och köpte dom. Finaste Liten i Magen visst kommer vi få klä dig i dom här kläderna om och om och om igen. ( Det gör inget om du kräks på dom..)Grannarnas Gulliga hårbollar har hittat en bra lekplats. Dom är 5 veckor nu och helt bedårande. Min Farmor ska ha den tigerfärgade lilla Godingen.

Vi köpte ju ny vagn till Ebba som Liten i magen så klart får ärva men vi kände att vi även ville köpa nått som bara är till Liten, så igår inhandlades denna Bilbarnstol som med ett enkelt klick går att fästa på vagnschassit. Oerhört smidigt tycker jag, kommer ihåg än idag hur jag konkade runt med Fabian i bilbarnstolen när man bara skulle göra nått snabbt ärende, nu är den tiden förbi... =O)

Jag är inte riktigt vän med min kropp för tillfället. När jag INTE är Gravid då jäklar ploppar kilon upp fortare än kvickt, men som Gravid när man vill gå upp i vikt då ska det tydligen vara obegripligt svårt.... Lustigt!! Jag har gått upp 5 kilo sen inskrivningen, egentligen 9 kg men jag tappade 4 kilo på 1 vecka när jag var sjuk och dom verkar omöjliga att få tillbaka. Min bäbis föredrar tydligen att frossa på det i "skafferiet" istället för att suga åt sig färskvara.. Så idag hos Barnmorskan så hade Magen återigen INTE växt. Men vi beslutade att tillväxtUL inte behövdes. Jag menar, vad ska dom göra åt att Bäbis är för liten?!? Hade det varit åt andra hållet hade jag åkt och kollat direkt för då kan man ju sätta igång förlossningen tidigare och på så sätt undvika onödiga komplikationer. Så nu blir det 2 veckors väntan innan det är dags att mäta igen, blir oron för stor får jag givetvis göra ett UltraLjud till.

Men all Blodpudding och färsk Broccoli hade gjort susen iaf och Järnvärdet hade stigit från 101 till 119, godkäntGränsen är 120, så Ingrid var nöjd med mig. =O)

Inget ont som inte för nått gott med sig sägs det ju och faktiskt så är jag nog beredd att hålla med. Hur hemskt, fruktansvärt, orättvist, svart och sorgset det här året varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Konstigt? Ja, kanske. Men ändå inte. Jag har vuxit som människa, stakat ut mål i livet och funnit vänner som jag aldrig mer vill vara utan och människor har även visat vad dom går för... En del av dem är Människor som jag för alltid kommer hålla på ett behörigt avstånd och en del är Människor som jag för alltid kommer vara oerhört tacksam gentemot och vårda ömt.

Hade inte allt det där hemska hänt så hade Liten i magen inte funnits nu. Fast det där är en jobbig tanke, djup och sorgsen. Jag vill ju lixom inte vara utan nått av mina barn. Fast hade Ebba fått leva hade jag inte varit Gravid nu och då hade vi aldrig haft Liten... Usch jag får rysningar när jag tänker på det där. Mina Älskade Små Ungar.

Imorgon är det dags för besök hos MVC igen, det börjar dra ihop sig.

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt liv just nu. Trötthet, spelar ingen roll hur mycket jag sover, sömnen lagras lixom inte... En fråga är utredd iaf, andningslarm kommer att inhandlas. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om Liten helt plötsligt skulle dö i sömnen??? Bilbarnstolen är oxå avklarad, så gott som iaf. Men sen finns det en massa frågor som inte går att reda ut... Dom kommer få ligga där och gnaga på mitt psyke i ett par veckor till. Finns ingen som kan ge svar, inte ens dom som så klämkäckt försöker. Jag kanske är otacksam men orden "det kommer gå bra" är inte tillräckligt för mig. Känns som ett hån ibland... Ingen kan veta, inte ens läkare, ALLT kan hända än.

När jag kommer hem hit med en Levande Frisk Liten, maten fungerar och andningslarmet är inkopplat då ska jag slappna av och njuta. Hoppas jag! Önskar jag!

Jag tror att jag på allvar håller på och utvecklar en fobi mot svininfluensa.. Jag vill INTE ha det och jag vill inte att nån i min närhet ska få det. Jag kan inte förstå hur en del inte verkar bry sig ett smack. Kanske beror det på att jag är gravid som jag är extra nojjig, men jag kommer förmodligen vara lika nojjig (kanske ännu mer) om Liten i magen beslutar sig för att komma ut frisk och hel och följa med oss hem.

Hade så gärna velat åka till Ullared och IKEA men näpp, där går gränsen. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag, Fabian eller Liten skulle bli sjuk för att jag tagit med mig eller dom i stora folkmängder..?!

Idag när jag var på Vårdcentralen för att lämna blodprov så fick jag nästan panik när en man kom in och började prata med nån han kände. -Jasså, ni har landat nu? frågade hon. -Jodå, sa han. -Men nu vettifaan, brorsan ligger hemma i hög feber och jag vaknade imorse urförkyld så jag är här för att kolla om det är den där influensan.... Mmmm OKEJ KUL!! tänkte jag i Panik, snälla sätt dig inte här. Han satte sig typ snett mitt emot och satt och hostade.

Så nu är jag smittad såklart... I min Hjärna iaf.

Har varit odrägligt trött denna veckan. Sovit flera timmar/dag. Lätt att skylla på att jag är gravid så klart fast jag tror inte det beror på det... Förra året var jag obeskrivligt trött, hade inte sovit på flera dygn.

I natt är natten... Natten då Ebba lämnade oss. Vid 01.00 (tror jag) så orkade hon inte börja andas igen efter att ha kämpat med andningsuppehåll i nästan 2 dygn, Lilla Hjärtat.
Hon låg i mina armar och vi satt bara och väntade, vi visste redan att det skulle ske. Och vi klarade det, utan panik. Innan var jag rädd att jag skulle ringa efter ambulans, att jag inte skulle kunna hålla mig lugn. Men jag gjorde det, vi gjorde det, och det var precis det vi ville. Vi ville ha lugn och ro, det var ju hos oss hon hörde hemma. Det fanns ändå ingen som kunde rädda henne.

Allt är så klart, jag kommer ihåg varje detalj. Hur hon blev tyngre och tyngre, hur jag tittade på klockan, hur jag väntade på att hon skulle börja andas igen fast att jag samtidigt önskade att hon skulle slippa kämpa mer. Jag minns hur jag kände att hjärtat slog långsammare och långsammare tills det helt stannade. Hur jag inte ville släppa henne, ville sitta där med henne för alltid. Vi bytte om på henne, valde dom finaste kläderna och satte på en ny liten blöja och tog ur sondslangen. Pappa Tony bar ut syrgasen och vi kunde äntligen tända hennes dopljus. Farbror Jonas och Emma kom in och Elin åkte och hämtade Charlotte. Vi grät, fast jag grät nog inte så mycket, tårarna var slut för länge sen. Hon var så fin och jag var så stolt när mina fina älskade vänner frågade om dom fick hålla henne fast att hon var död. Sen bäddade vi ner henne i vaggan och somnade. Helt plötsligt var jag trött och hungrig, något jag inte varit på flera veckor.

Älskade Lilla Hjärtat.
Förlåt för att jag gråter om nätterna men jag saknar dig och kan inte låta bli att förbanna att livet kan vara så orättvist. Jag älskar dig så otroligt mycket och det gör ont att veta att jag aldrig kommer få hålla om dig igen. Jag vet att du har det bra nu, det måste jag tro hur skulle jag annars kunna leva? Och jag vet att du finns med oss, dag som natt. Och jag känner att det är ditt lilla Mirakel som nu växer i mig, för visst har du ett finger med i spelet mitt Lilla Hjärta? Visst ser du till att vi orkar och har det bra. Det är jobbigt att vara ledsen, men som du säkert sett så kan jag faktiskt ibland skratta ärligt. Jag har lärt mig det nu, jag kan skratta "automatiskt" inte bara för att glädja andra. Sorgen är tung att bära, men mitt liv utan sorg skulle ju innebära ett liv utan dig. Och det kan jag lova Lilla Hjärtat att jag vill inte vara utan dig. Du är min första Dotter, du lärde mig om livet och vad som är viktigt. Tack för att vi fick låna dig ett litet tag. //Mamma

http://veronicaaxelsson.blogg.se/2008/september/

Har ingenting att skriva direkt, tiden går väldigt lååångsamt för tillfället med all rätt antar jag. Mycket minnen. För ett år sen bodde vi på Neonatalen och väntade på Provsvar. Den 9:e September åkte vi hem, den 10:e hade vi dop här hemma och den 11:e..... Ja den 11:e. Dagen då allt tog slut, eller började, hur man nu ska se på det.

Mitt underbara armband som en vän till Mamma gjort
när jag bär det så känner jag mig STOLT. Jag är en ÄnglaMamma
till en av de vackraste.
Så här fint var det hos lilla Hjärtat på Födelsedagen.

Stor och Liten Älskling håller på och fångar in Fabians dvärghöns.

Fabbe in Action.

Och här är nya fina hönshuset som Tony och Fabian byggt.