Ju mer min Mage växer ju mer saknar jag min lilla Ebba. Självklart är den växande magen en rejäl tröst och den ger hopp om livet och framtiden, men samtidigt så gör den mig så rädd för att jag ska glömma bort min lilla tjej som vi bara fick låna en kort tid. På sista tiden så "tvingar" jag mig själv att spola tillbaks och "titta" igenom alla minnen från tiden med Ebba. När hon föddes, när vi fick veta att hon inte skulle överleva, känslan av att åka hem på "Permis" och lämna henne kvar....

Jag minns dagen då vi skulle få svar på proverna. Tony ville inte vara med och det kändes på nått sätt skönt, jag ville lixom försöka skydda honom från det onda... Min kusin var med istället. Vi fick sitta i ett rum med Dr Pekka och SSK Carola och jag sa redan innan samtalet börjat vad som var fel, vad lilla Ebba hade för sjukdom, och jag såg direkt i Pekkas ögon att jag hade rätt. Vi pratade en stund, jag grät inte, jag var kall och likgiltig. Kände mig alldeles omänsklig, som en robot. När vi pratat färdigt ville jag hem. Vi gick till mitt rum och packade lite saker, sen blev jag och kusin sittande i korridoren. Jag kom inte längre. Först ville jag inte se henne, ville inte gråta framför alla inne i babysalen. Sen ändrade jag mig, tänk om hon skulle dö under natten och jag åkt hem utan att säga HejDå... Vi gick in. Hon var så söt och man kunde inte tro att hon var så sjuk så hon skulle dö. Men det skulle hon och det gjorde hon, men tack och lov hann vi få hem henne. Hem till tryggheten, hem till där hon hörde hemma.

I början av denna graviditeten var jag rädd att det skulle bli svårt att hålla isär Ebba-magen och nya "Kurt"-Magen. Men det går bra, det är så öppenbart att det INTE är någon Ebba i Magen. Rörelserna är så totalt olika och inte en gång har lille "Kurt" rört sig på samma sätt som storasyster och jag mår helt annorlunda. Jag mår Bra. (fysiskt iaf)