tisdag 25 augusti 2009

Brev till Himlen.

Det har gått 1 år imorgon, ett helt ofattbart år... Hur jag än försöker så kan jag inte sätta fingret på om det gått fort eller långsamt!? Sorgen har blivit en del av vardagen, något vi för evigt kommer att få leva med. Den gör ont jämt, ondare vissa dagar och tankarna på dig mitt lilla Hjärta är aldrig långt borta. Storebror undrar om du hade kunnat gå nu när du egentligen skulle fyllt 1 år. Hade du bara fått födas i en frisk kropp tvivlar jag inte en sekund på det. Drömmarna om vad som egentligen skulle varit nu om vi levt i en perfekt värld smärtar i både kropp och själ.

Vi saknar dig så Lilla Hjärtat, imorgon skulle vi firat nu blir det en sorgens dag, en tankens dag, fast ändå Din dag. Din Födelsedag. Jag vill att du ska veta att Pappa älskar dig oxå även om han ibland kanske fortfarande inte vågar och Liten i magen skickar en massa Pussar och Kramar. Så gott som alltid när jag blir ledsen och tänker på dig Lilla Ebba så buffar Liten därinne som en påminnelse om att livet trots allt går vidare. Storebror saknar och tänker på dig oxå men det vet du nog redan, han är ju den enda utav oss alla som vågar göra det offentligt och naturligt.

Jag önskar så att jag kunde få ge dig alla dom Pussar och Kramar och all den Kärlek som nu lagrats i min kropp i ett helt år. Älskade Lilla Hjärtat vi Glömmer dig Aldrig. // Mamma.

tisdag 18 augusti 2009

Tack för dom fina kommentarerna på föregående inlägg.
Fick en fråga om det för oss var självklart att försöka skaffa barn igen så snabbt eller om det bara hände. Och svaret är att för oss fanns inget annat. Vi hade 3-månader då vi inte försökte överhuvudtaget och sen tog det cirka 3 månader till innan jag var gravid. Hoppet om ett levande, friskt syskon är nog det som fått oss att orka och må så bra idag som vi faktiskt gör. Fast jag kan oxå säga att jag är "jätteglad" över dom 6 månaderna jag inte var gravid, det var lixom Ebbas månader. Vi sörjde och saknade henne då och skapade en alldeles unik plats åt henne här hos oss under dom månaderna. Självklart sörjer och saknar vi henne fortfarande men lille "Kurt" i magen gör bördan så otroligt mycket lättare att bära.

måndag 17 augusti 2009

Dagarna segar sig sakta fram på både gott och ont. Just nu lever jag nog lite som i en "Deja vu". Mycket tankar på denna tiden för ett år sen. Höggravid och full av längtan och förväntan, jag ville bara ha min Bäbis. Känns ganska löjligt och naivt nu så här snart ett år efteråt. In föda barn och åka hem, största bekymret var när det skulle ske och hur ont det skulle göra.... Möjligheten att vi kanske aldrig skulle få fira födelsedag året efter den slogs vi aldrig av. Funderar mycket på när själva mardrömmen lixom började... Var det på Antenatalen vid första CTG-kurvan, när hennes lills sjuka hjärta nästan stannade!?! Var det när dom tog henne ur min mage och sprang iväg med henne!?! Eller var det när hjärtläkaren kom ner och bad oss stänga av tv:n? Eller var det första natten på BB, när hon inte fanns hos mig, då vi inget visste egentligen och man hörde alla friska bäbisar gråta på natten? Var det den 27 Augusti när dom började prata om kromosomer? Kanske var det dagen då vi fick provsvaren och den slutgiltiga dödsdomen.. Eller var det rent utav dagen när hon tillslut somnade in i mina armar efter att ha kämpat mot alla odds i cirka 9 månader + 16 dagar!?!? Många frågor och förevigt inga svar, det enda ljuset i mörkret, det som kommer hjälpa mig att orka att återigen genomleva allt i repris är Liten i magen som iderligen gör sin Mamma påmind om Styrka, Framtid, Hopp och Mod.

Jag har gjort mitt, detta barn får du inte, det ska vi ha, hur skulle vi klara oss utan det!?!