2 Vänner som funnit varandra genom sorgen, tillsammans är vi lite starkare och lite "normalare". Vår sorg är olika men ändå samma. Hon förlorade en Älskad Mamma, jag en efterlängtad och Älskad Dotter. Ihop kan vi prata om djupet, livet, döden och allt däremellan. Vi är Starka och Stolta, vi är Duktiga för vi står fortfarande upp och strävar framåt. Ibland är det upp och ibland är det ner, men vi uppskattar livet och tar inget för givet. Vi är unga, alldeles för unga för att "veta" det som vi redan vet.... Och vi är tyvärr inte ensamma, finns alldeles för många som förlorar sina älskade alldeles för tidigt. Ikväll har jag och min Vän varit och hälsat på våra saknade. Först hos mitt Lilla Hjärta, sen hos hennes Mamma och Lillasyster. Det var sorgligt, kämpade emot tårarna, orkade inte gråta ikväll helt enkelt.
Men det var vackert, Alldeles Magiskt på kyrkogården ikväll.


Annars är det lugnt på bäbisfronten, Liten ligger just i detta nu tryggt i magen och har hicka (som vanligt). Så en Oktoberbebis blir det ju inte.... Men 1/11 är ju ett bra datum. =) Har rensat land idag och njutit av det vackra vädret. Fullmånen ger mig lite HOPP, nått med månens dragningskraft och vatten. Men det påverkar nog inte mig är jag rädd för.
KVINNAN MED EN LIVMODER AV STÅL. Thats me.

Fick en lite lustig kommentar som jag kände att jag var tvungen att svara på. Jag antar att allt är ett missförtånd och att personen ifråga inte följt min blogg.

Jo jag har passerat BF, det var den 28 oktober, antar att du tittar på babytickaren men den har börjat om nu så den stämmer inte. Och angående mina tankar om snitt så kanske jag uttrycker mig lite "klumpigt" men dom som följt bloggen länge förstår mig (hoppas jag!??!), det handlar absolut inte om att "jag inte orkar vänta" utan det ligger mer i mina funderingar än så. Detta har varit en lång och otroligt jobbig graviditet, inte så fysiskt tung men otroligt psykiskt påfrestande eftersom min Dotter dog 16 dagar gammal den 11 September 2008. Och det är inte bara mina "spekulationer" utan disskutionen om BF, igångsättning och snitt har funnits med ända sen vecka 9 när vi gjorde första VUL och innefattar både läkare, Barnmorskor och psykolog. Hade jag velat så hade sjukvården redan "plockat ut" Liten men jag har själv valt att hålla huvudet kallt, passerat BF plus lite till, trots att nerverna tryter och själen är trött men nu orkar jag faktiskt inte längre.... Med all rätt tycker jag.

Det blev inget mer än ONDA sammandragningar som jag nog till och med vågar kalla förvärkar. Tjihoo!!!! Somnade ifrån sammandragningarna vid 23 snåret, vaknade (arg på mig själv för att jag somnat) vid 01:30 och allt var borta... Trodde jag!! Gick på toa och AJ som f**n vad ont det gjorde, rejäla förvärkar långt ner i livmodern med några minuters mellanrum, klarade inte att ligga i sängen utan fick gå upp. Sen somnade jag återigen ifrån allt vid 3 snåret och nu sitter jag här med träningsvärk istället.... *suck*

Om inte sån här smärta gjort susen på Livmodertappen på Måndag så finns det nog inget som hjälper, då får det allt bli kniven. Alla är väl inte gjorde för att föda barn antar jag. Jag är mer av en "gravid-människa". =)

Gott om sammandragningar här hemma.. Kanske, kanske, kanske att fönsterputsandet gjort susen.. =) Nu väntar jag bara på att dom ska göra ONDARE, annars är det ju ingen ide. Kan inte låta bli att småle, här sitter man och önskar sig SMÄRTA, BLOD, TÅRAR och ett rent HELVETE!!! *hihihi*

Sitter här och belönar Liten med Marabou chokladkaka samtidigt som jag tittar på Förlossningskliniken, har lite extra högt ljud så Liten kanske lär sig ett och annat om att komma till världen.. Liten skötte sig återigen perfekt på KSS (därav belöning), CTG-kurvan var Godkänd men det tog lite längre tid idag eftersom det var en trött bebis som bara ville sova. Nu ska vi tillbaka på Måndag igen, då blir det undersökning av livmodertapp. Vi bokade en tidig tid eftersom en igångsättning är bättre att göra på morgonen.... *nervöst*

Så på Måndag får nog BB-väskan följa med iaf så får vi se om livmodertappen är samarbetsvillig annars får dom allt ta och plocka fram kniven för nu har vi väntat Färdigt.

Det är en uttråkad, uppgiven, ledsen och trött Mamma som skriver. Jag är redo för nästa kapitel i livet, det kapitel jag väntat på i cirka 22 månader ända sen lilla Ebba flyttade in i magen. Jag är redo för ett nytt litet liv utanför Magen.
*hoppas, önskar, längtar*

Mellan mina "städutbrott" så har jag hela dagen funderat på om Pappsen kom ihåg att skicka med en almanacka in med Liten. Jag är tveksam, men om så visar sig vara så ska jag pussa lite extra mycket på Pappsen när allt detta är klart.

Så nu har du 28 timmar på dig Liten "to make your daddy proud".... =)

Vackert strålande väder och Höstlov. Men vad spelar det för roll när humöret är kasst och sonen är sjuk... Visserligen mår han bättre idag än igår men det blir ju till att hålla sig inomhus, vilket iofs passar mig rätt bra.

Just nu är livet motigt och mörkt... Nyss hemkommen från sjukhuset i Skövde. Jag hade hoppats på goda nyheter och ett hopp om att denna graviditet snart skulle vara till ända. Men nähä då, livmodertappen är helt omogen och Litens huvud är inte ens längre fixerat, så läkaren pratade om veckor.. Inte timmar eller någon dag utan veckor... Jag orkar inte, vill inte. Dagarna blir bara gråare och gråare och jag känner för att slänga in handduken och bara skita i allt. Vill inte vara med längre, vågar inte vara med längre... Liten mår bra nu, det visade CTG-kurvan, men nästa vecka då..!?!? Kommer h*n må lika bra då? Det blir ingen igångsättning, alldeles för riskabelt enligt läkaren eftersom jag redan gjort ett snitt, fast om det absolut inte startar utav sig självt så visst, fast isf väljer jag nog hellre snitt. Hellre ett "enkelt" snitt än en misslyckad igångsättning som slutar i katastrofsnitt.

Nu ska jag lägga mig i soffan och sova bort ett par timmar och förhoppningsvis känna mig lite mer hoppfull om en stund eller två.

Mitt MammaHjärta värker mer och mer. Tankarna och känslorna med Ebba är nära. Varför har jag gett mig in på allt detta igen. Hopplöshet. Maktlöshet.

Igår kväll/natt hade jag min trevligaste kväll på mycket mycket länge. Hade totalt glömt bort hur underbart mysigt det är att bara sitta i varsin soffa med goda vänner, frossa kex och ost, chips och dipp, färsk ananas och vindruvor. Och bara Babbla om allt och inget, skratta ihop och bara mysa av mörkret och en massa tända ljus. Det är lycka och livskvalite det. Trots att klockan blev senare än vad min gravida kropp är van vid så känns batterierna helt överladdade, jag känner mig pigg och glad, så nu känns det som att jag nog orkar "släpa" omkring på Magen nån vecka till. =) För Liten därinne verkar inte ha några storslagna planer på att komma ut inom det närmaste iaf, den trivs nog alldeles förträffligt därinne som det verkar.

Nu tänker jag äta clementiner, eller rättare sagt, Satsumas, dricka julmust och äta upp godiset som är kvar sen igår. Det är jag Värd!! (hoppas jag iaf)

Fortfarande mår jag alldeles förskräckligt bra och förlossning en dag som denna kan lika gärna kvitta. Det är ju myskväll och Idol och dessutom någon annans Födelsedag. Men med risk för att bli tjatig... Innan Måndag Tack! Och nu i helgen jobbar dessutom min favvo-Lena så jag åker mer än gärna in och träffar henne, hon "kan" mig. =)

Brev till Himlen.

Lilla Hjärtat, självklart finns du kvar i mina tankar och mitt hjärta fast just nu tar Liten i magen och förlossningstankar nästan all plats i min vardag. Jag var ledsen häromdagen, ledsen för att jag inte varit hos dig på nästan 2 veckor, ledsen för att jag inte längre tänker lika länge på dig varje kväll innan jag somnar. Men jag frågade Pappa och han höll med om att du säkert har överseende med det och förstår. Lilla Hjärtat, jag är så Rädd. Rädd för alla tankar och minnen som kommer väckas till liv när Liten kommer komma till oss. Antar att vi verkligen kommer förstå vad vi missat, allt vi skulle upplevt med dig kommer vi uppleva med Liten istället... Mina älskade Ungar, livet är inte rättvist. Fast jag VET, HOPPAS, ÖNSKAR och TROR att en liten del av dig Lilla Hjärtat kommer följa med ner hit i Litens kropp och själ. Och fast att inte du är här så finns du ändå alltid med oss. Jag vet. Jag Känner. Jag Minns. Jag Älskar. Älskar Dig min Lilla Dotter.

Tiden seeeeegar sig fram. Allt det onda försvann fram på eftermiddagen och idag mår jag "prima", sovit gott med endast 1 kisspaus på hela natten och det är inte dåligt ska jag be att få tala om mina kära vänner. Fast det är mycket funderingar kring hela "bli-igångsatt-grejen", snälla Liten kan du inte bara vilja komma ut av egen fri vilja innan helgen är slut?? Då slipper denna nerviga Mammsingen fundera på om det beslut som kommer fattas är Rätt eller Fel.

Har duschat och ska nu ta och krypa ner i sängen lite och försöka ta igen Några timmars sömn iaf. Blev inte många kvalitets-sov-timmar inatt inte... Efter ett samtal om livets upp och nergångar så började det göra ont. Efter att ha varit lugnt från sammandragningar i över 1 vecka så började det mola rejält i "mensvärks-regionerna" och inte slutade det heller och just i detta nu så gör det fortfarande ont. När jag väl lyckades somna inatt så vaknade jag av onda sammandragningar och smått panik, då jag tydligen slutar att andas i sömnen när det gör ont. Väntar på att dimman ska lätta oxå så jag och vovven kan ge oss ut på en liten "powerwalk". =)

Får se vad som händer om inte annat så har jag lite backup-planer i eftermiddag.

Det finns ett slut nu. Förhoppningsvis en Början. Min kropp är trött, jag är trött och ju tröttare jag blir ju mer går min hjärna på högvarv. Jag har varit gravid i 18 månader nu, med 5 månaders uppehåll. Fast det var inte så att jag och kroppen hade semester då direkt. Dessa 5 månader var de värsta i hela mitt liv, finns nog inget som nånsin kommer att kunna slå dom, de bestog av sorg, smärta, sömnlösa nätter, svält, tårar, mörker, ja allt hemskt man bara kan föreställa sig. Så nu är jag TRÖTT! På måndag blir det ett besök på Ante på KSS för koll och bedömning, ser allt OK ut så kommer jag nog välja alternativet: Igångsättning på Tisdag eller Onsdag. Fast min högsta önskan och dröm är såklart att det ska starta naturligt här hemma innan Måndag, men om inte, så finns det nu ett slut. Förhoppningsvis en Början, en UNDERBAR sådan.

Det är inte längre frågan om Månader eller Veckor utan snarare dagar, kanske timmar. Nu kan Liten komma när som helst, det är fritt fram och jag har fullkomlig Panik.... Hur ska jag överleva denna sista väntan!?? Det är ren och skär pina, jag vill ha SVAR NUUUU!!! Finaste Lena ringde igår kväll och vi hade ett långt samtal, det är så skönt med henne för hon "förstår" och ber mig inte att lugna ner mig eller "lovar" att allt ska bli bra utan hon säger att jag är helt Normal. Och hon om någon borde ju veta, hon har varit Barnmorska i många år, förlöst tusentals Bebisar och tagit hand om och förlöst föräldrar vars barn inte längre finns.

Jag vill ju att allt ska bli så naturligt som möjligt, men mina tidigare erfarenheter säger mig att jag ju faktiskt inte är så bra på att föda barn, så just i detta nu känns en planerad igångsättning som en otroligt lugnande plan. Ska till min Barnmorska i eftermiddag, ska höra lite med henne.

I natt när jag borde sovit så låg jag som vanligt och tänkte på mina barn. Jag slogs återigen över hur otroligt stolt jag är över storebror som klarat allt med glans. Jag funderade på hur han tagit allt och hur han betett sig i olika situationer och denna "historia" kommer jag för alltid bära med mig.

Vi hade varit på Bio, Ebba låg fortfarande på Neo, jag var hemma och spenderade lite tid med Fabian, fast det fanns även en baktanke med att jag lämnat sjukhuset för en stund. På vägen hem från Bion så berättade jag för Fabian att hans älskade efterlängtade Lillasyster var så sjuk så hon inte skulle få leva. Vi satt tysta, när vi kom hem satte sig Fabian så långt bort från mig och Tony som möjligt. Jag såg att han grät, fast han visade inga tårar. Jag "tvingade" honom att sitta bredvid mig, talade om för honom att man fick gråta och sen Grät vi tillsammans, massor. När han sen kröp ner för att sova i min och Tonys säng så såg jag att det var något som gnagde i honom. Han ville inte berätta, men efter att ha berättat noga för honom att alla frågor och tankar är okej, att alla svaren kanske inte finns men att vi kunde fråga Dr Pekka, han kanske kunde veta. När jag var påväg ut ur sovrummet sa han: -Mamma, du vet väl att man hugger huvudet av sjuka bäbisar..!?!? -Vad sa du att man gjorde sa du?? -Det är sant Mamma, man hugger huvudet av sjuka bäbisar som ska dö, sa han med så len och tröstande röst som han bara kunde. Jag började fnissa en smula och sa: -Nähä du, här ska vi inte hugga av några huvuden, vad har du fått det ifrån?? -Det har jag sett på tv. Efter en stunds prat släppte han allt det där och idag vet han att vi INTE hugger av några huvuden på Bäbisar som är sjuka och dör. Men tänk vad fruktansvärt att gå omkring och tro att någon skulle hugga huvudet av lillasyster, jag är så stolt över att han vågade säga det till mig så han inte gått och bärt på det där hemska "missförståndet" ensam.

Litens 2 rum och kök (Barnmorskan säger att det är gott om plats eftersom storasyster Ebba så nyligen töjt ut lyan) börjar trots det bli ordentligt trång. Nu är det inte långt kvar och jag har faktiskt börjat viska till Liten att det är okej att börja fundera på att komma ut... =) Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig, sammandragningarna har ändrat karaktär och blivit betydligt ondare, Liten har sjunkt ner rejält och det känns att det ligger ett litet huvud och trycker därnere, kan liksom inte få ihop benen ordentligt när jag går.=) Nätterna har blivit låååånga och vakna. Jag äter och dricker som en häst så kroppen håller förmodligen på och lagrar inför det stundande Maratonloppen. Fast ändå så vet jag inte riktigt om jag är redo att möta mitt 3:dje barn, 3 barns Morsa, det låter det.

Det närmar sig med stormsteg. Snart, alldeles där runt hörnet så kommer våra liv återigen förändras för all framtid. Paniken sätter dagligen sina klor i mig. På nätterna är det värst. Detta eviga kännandet efter rörelser som tyder på att Liten fortfarande lever och är stark därinne. Fasan för att vi snart ska mötas, jag är totalt skräckslagen inför detta livsavgörande Möte. Tänk om Liten kommer ut och är "konstig", sjuk eller värst av allt.... Tyst. Det finns inga garantier, allt kan hända, det berömda målsnöret kan återigen fälla krokben för oss. Men jag har Hopp och det är det Viktigaste, tillsammans är vi Starka.

Älskade fina lille Liston, Varför? Sitter här med världens dåligaste samvete och hur mycket jag än vet att beslutet var det rätta så kan jag inte förstå det.... Jag HATAR att leka Gud. Hatar att besitta makten, leva eller dö. Det gör ont i hjärtat och tårarna bara rinner. Älskade vännen, du som var världens finaste och snällaste hund men tyvärr så livrädd för åskan. Jag önskar så att jag inte hade behövt åka och jobba den där dagen i somras, förlåt för att jag lämnade dig själv i ovädret. Den där åskan förändrade dig för alltid, dina ögon blev plötsligt mörka och stirriga och vi kände inte längre igen dig. Att du bet mig hade jag kunnat leva med men att du gjorde det med Fabian blev tyvärr droppen som fick bägaren att rinna över. Fast det gör ont, så in i Helvete ont och jag vet att du inte ville illa egentligen...