När Liten kom till Världen.

Så var det då dags (trodde vi iaf) dagen som vi väntat på i många många veckor, Lilla Liten skulle kanske äntligen göra entré. Jag hade haft någorlunda onda värkar hela dagen med 5-10 miuters mellanrum så efter många om och men så bestämde vi att åka till Skövde och kolla läget.

Klockan 23:02 den 4 November blev jag inskriven på Förlossningen med kära Mor som sällskap, sambon befann ju sig nere i småland på jobbet, men var påväg till oss. Till min stora besvikelse hade det inte hänt mycket "down there" jag var öppen 1 cm och livmodertappen var fortfarande 1 cm. Bebis mådde alla tiders därinne men jag hade ONT och fick lov att stanna kvar över natten för smärtlindring. Så 1 morfinspruta och insomningstablett senare så dåsade jag gott mellan värkarna. Mitt avslappnade tillstånd under natten hade gett lite resultat, livmodertappen var utplånad så klockan 10:00 tog dom hål på hinnorna för att speeda upp det hela lite. Men INTE, allt stannade istället....

Klockan är 10:00 (syns i bakgrunden) och vattnet har just gått, med lite hjälp..

Sista Bilden på TjockisMagen. (snygga trosor och gigantblöja, Nice!!)

13:00 travade jag med glada steg mot Förlossningssalen, äntligen skulle jag få lite värkdropp och av erfarenhet visste jag att min kropp svarar bra på det sen jag fick Fabian. 1 steg närmare Bebis. Och visst gjorde det susen. Klockan 14.15 hade jag ONT och testade den efterlängtade Lustgasen, men tyvärr så var den inte min vän denna gången... Så jag fick klara mig ändå.

14:44 var det dags för personalbyte, jag vet att dom hälsade på mig men jag orkade aldrig kolla upp utan mumlade bara "Hej" i värkarna. Jag var då öppen 7 cm (ooops det gick fort) och bad om en Ryggmärgsbedövning. Dom söker Narkosen som meddelar att det kommer dröja cirka 20 minuter. Jag har så grymt ont så jag vet varken fram eller bak, upp eller ner.. Jag tror på allvar ett tag att jag kommer dö, jag ger upp i min hjärna samtidigt som en annan del av min hjärna skäller på mig att kämpa på, att det inte finns nån återvändo... 16:00 är smärtan outhärdlig och det känns som jag ska gå av på mitten, värkarna släpper aldrig helt utan bara håller på och håller på. Jag provar då återigen lustgasen och det funkar lite bättre.

Här är jag inte starkast direkt och kära sambon passade såklart på att föreviga.

16:43 kommer ÄNTLIGEN narkosläkaren efter 2 timmars väntan. Jag frågar då om det verkligen är någon idé att ens lägga bedövningen, dom gör en snabbkoll och konstaterar att INGET hänt där nere på dom 2 Helvetestimmarna... Tack för den. Läkaren klarar inte av att lägga bedövningen utan pinar mig i vad som känns som en evighet innan hon tillkallar en kollega som får komma och slutföra. EDA:n läggs tillslut och smärtan avtar en aning.

17:15 börjar krystvärkarna. "Sköna" värkar, äntligen ser man slutet i tunneln. Jag förvånas över hur fantastisk kvinnokroppen är. Jag har inte en chans att sätta emot, det är bara att försöka slappna av och bara hänga med på denna resa. Jag grymtar och låter och när värkarna avtar så är jag såpass med att jag pratar och skojar med Sambon emellanåt.

En svettig och gråtandes Mamma, som absolut inte kunde tro att det var sant, att hon Äntligen hade fått ett friskt levande knyte i armarna. Kärlek vi första ögonkastet.

18:27 föds världens finaste lilla Flicka. Lite extra unik är hon då hon beslutade sig för att födas med blicken fäst mot stjärnorna, vidöppen hjässbjudning. Jag hörde aldrig att hon skrek, hörde bara mig själv gråta och snyfta, jag tyckte aldrig att dom visade henne och jag vet att jag frågade om och om igen om bebisen levde och om dom skulle ta ut henne bort från mig. Tillslut höll dom upp Bebisen och vi såg att det var en levande skär liten Flicka. Jag fick henne på mitt Bröst och glädjen visste inga gränser.

Två stolta och lättade Föräldrar.

När jag ser på Älskade Lilla Liten så hugger det ibland till i hjärtat av saknad efter Lilla Hjärtat. Jag har tillslut förstått uttrycket: GLÄDJE OCH SORG GÅR HAND I HAND.

Älskade Busungar.

Det är inte lätt att organisera 5 Busungar på ett och samma kort. Men vi gjorde ett gott försök iallafall. =)
Här har vi 5 små söta sysslingar.

Häromdagen kallade jag min Lilla Tyra för Ebba. Jag blev alldeles förnärmad och fick en smula dåligt samvete... Sen gick jag och funderade lite på det där och sen kallade jag henne av misstag Ebba igen och jag log ett stort leende i hjärtat och bad om ursäkt. För visst är det så att man blandar ihop sina barn, inget konstigt med det. Min Mamma blandar ju ständigt ihop sina söner och min son, ibland kan hon dra igenom alla namn, Tobbe, David, nej förlåt Fabian, innan det blir rätt. Min kusins lille pojk får ju enligt kusins eget erkännande heta Tuva titt som tätt. Att jag råkar kalla Tyra för Ebba är ju bara ett bevis på att Storasyster "finns", hon är absolut inte borta och glömd. Älskade Lilla Hjärtat.

Nu är jag ARG, ledsen och Rädd. Håll dig för F**n borta, du har tagit tillräckligt och nu kräver vi lite ihållande Glädje och Lycka här. Dom där jäkla sjukdomarna och den där skrämmande Döden är inte Välkommen! HÖR DU DET, HÅLL DIG BORTA.

Jag jobbar på en Förlossningsberättelse. Sånt är ju alltid kul...(?) Tycker jag iaf. Så håll tillgodo, allt tar lite tid helt plötsligt.... =)

Var på "bebis-besiktning" förut. Lillan har perfekt hörsel på båda öronen, allt såg bra ut enligt läkaren och hon hade bara minskat 150 gram i vikt, så det är inte bara luft i dessa Bomber som exploderat på min Bröstkorg dom senaste dagarna... =) Hon grät inte en skvätt under PKU-provet som nästan kunde liknas vid ren och skär tortyr utan ägnade sig istället åt att intensivt snutta på Pappas finger under hela proceduren.

Jag kan inte sluta titta på henne, förundras, känna, undra.... Är hon verkligen Min?? Ordet Kärlek känns alldeles otillräckligt det här är nått större... Detta är Magik. Detta är Meningen med Livet. Hon är Här, en del av oss förpackad i en helt bedårande liten förpackning. Hon är Lycka, Hopp och Framtidstro. Hon är plåstret på ett sår som aldrig riktigt helt kommer att läkna. Hon är så mycket Mer än vad hon nånsin kommer att Förstå.

LIVET HAR TAGIT REVANSCH.

Liten i Magen visade sig vara en underbar liten Tyra.

JA jag vet att Bebisar kommer ut när dom är "redo".
Jag vet att min Liten mår bra i magen (iaf precis när CTG körs).
Jag vet att naturliga förlossningar är det Bästa.
Jag vet att det finns fler risker med att bli igångsatt när man redan gjort ett snitt.
Jag vet att kejsarsnitt är en STOR komplicerad Bukoperation.
Jag vet att det tydligen inte är nån skillnad på att föda små eller stora bebisar att smärtan är den samma.
Jag vet att man kan vara öppen flera centimeter i flera veckor.
Jag vet att det lika gärna gå jättesnabbt.

Men vad spelar allt det där för JÄVLA roll när jag oxå vet att Bebisar kan DÖ???
Har världens finaste Vänner vars Bäbisar dött i magen, i samband med förlossning, strax efter förlossningen, pga sjukdom eller bara i sömnen.

Men det är ju tydligen inte alls vanligt att Bebisar dör upplyste en läkare mig om med lite av en suck när jag uttryckte min oro... Så jag antar att "lite svinn får man räkna med" (enligt vissa). Hoppas verkligen att jag redan gjort mitt till den "lilla obetydliga statestiken" och att vi får behålla detta barnet. Jag är rädd, livrädd, vill bara ha ut Liten, jag har i mer än 9 månader nu ensam haft ansvaret för detta lilla liv som växt inuti mig. Jag är trött nu och redo att dela ansvaret.

Usch jag bara svamlar på idag, hjärnan går på högvarv och det är mycket tankar och känslor. Vill bara krypa in på nått mörkt trångt ställe å bara va... Orkar inte med Världen för tillfället, orkar inte med mig själv. Vill inte mer... Men det är tydligen bara att stå ut och det ska jag göra, men jag är så rädd att det ska bli ett "fel" slut på denna historia oxå.

Nejdå... Jag sitter allt här fortfarande... Lite framsteg har vi dock gjort på 1 vecka, livmodertappen var fortfarande rejält omogen och dryga 3 centimeter lång men "utgången" har iaf börjat öppna sig, STOLTA 2 centimeter kan vi skryta med. =) Var därför tvungen att rota fram mina förlossningsjournaler och läsa lite när jag kom hem och här är resultatet: När jag kom in till förlossningen med Fabian så var livmodertappen 2 centimeter och jag var öppen 1 centimeter. Med Ebba var livmodertappen 4 centimeter och 0 centimeter öppen. Så just i detta nu är jag öppen mer än vad jag nånsin varit utanför sjukhus!!! *possitivt tänkande*

Fick tyvärr träffa en läkare idag som jag INTE gillade. Fick känslan av att hon inte ens räknade Ebbas förlossning och att Fabians förlossning "visst var helt normal". Jag kan ju dock inte förstå hur man kan kalla en nästan 2 dygn lång förlossning med dåliga fosterljud, alldeles för svaga värkar, missfärgat fostervatten och navelsträng hårt runt halsen för helt "Normal".... Sen när vi så gott som var påväg ut ur rummet så häver hon ur sig: -Ja men ditt förra barn dog ju inte pga förlossningen utan hon hade ju ett kromosomfel och det finns ju inget som säger att det här barnet har samma fel. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle svara, tack för upplysningen, jag vet att min Dotter dog av ett kromosomfel..... Så jag hoppas på en annan läkare på Måndag om 1 vecka när det återigen är dags för återbesök.

Jaha imorgon blir der återigen sjukhusbesök då... Liten verkar inte vilja samarbeta och vi är nog alla här hemma mer än trötta på detta eviga väntande. Hoppas på bra besked imorgon fast ännu mer på att Liten vill ut i natt av egen fri vilja, fast så känns det inte just i detta nu iaf...*suck,pust, stånk och stön* Varför kan inte bara nått gå lite lätt och smidigt i livet ibland!?!?