Jag har ont i min kropp och själ, stegen har liksom blivit så där tunga igen... Som om man hade sulor av bly. Det går liksom inte att sätta fingret på det, det där onda konstiga som virvlar omkring i hela min kropp känns obefogat, dom där tårarna som bränner i ögonvrån titt som tätt känns skrämmande som nått jag måste dölja och inte vill kännas vid. Fast jag tror jag vet vad det är, jag ser den där framme, jag står liksom strax nedanför och funderar på om jag verkligen ska ge mig i kast med att bestiga det där berget.... Min Dotters 1-års dag. 1-års Dagen som aldrig blev. Den är där nu, snart.... Snart så har det redan gått 1 år. Ett helt obeskrivligt år sen Mardrömmen började. Jag ska titta på fotona nån dag, var längesen nu