Dagarna segar sig sakta fram på både gott och ont. Just nu lever jag nog lite som i en "Deja vu". Mycket tankar på denna tiden för ett år sen. Höggravid och full av längtan och förväntan, jag ville bara ha min Bäbis. Känns ganska löjligt och naivt nu så här snart ett år efteråt. In föda barn och åka hem, största bekymret var när det skulle ske och hur ont det skulle göra.... Möjligheten att vi kanske aldrig skulle få fira födelsedag året efter den slogs vi aldrig av. Funderar mycket på när själva mardrömmen lixom började... Var det på Antenatalen vid första CTG-kurvan, när hennes lills sjuka hjärta nästan stannade!?! Var det när dom tog henne ur min mage och sprang iväg med henne!?! Eller var det när hjärtläkaren kom ner och bad oss stänga av tv:n? Eller var det första natten på BB, när hon inte fanns hos mig, då vi inget visste egentligen och man hörde alla friska bäbisar gråta på natten? Var det den 27 Augusti när dom började prata om kromosomer? Kanske var det dagen då vi fick provsvaren och den slutgiltiga dödsdomen.. Eller var det rent utav dagen när hon tillslut somnade in i mina armar efter att ha kämpat mot alla odds i cirka 9 månader + 16 dagar!?!? Många frågor och förevigt inga svar, det enda ljuset i mörkret, det som kommer hjälpa mig att orka att återigen genomleva allt i repris är Liten i magen som iderligen gör sin Mamma påmind om Styrka, Framtid, Hopp och Mod.

Jag har gjort mitt, detta barn får du inte, det ska vi ha, hur skulle vi klara oss utan det!?!