När Liten kom till Världen.

Så var det då dags (trodde vi iaf) dagen som vi väntat på i många många veckor, Lilla Liten skulle kanske äntligen göra entré. Jag hade haft någorlunda onda värkar hela dagen med 5-10 miuters mellanrum så efter många om och men så bestämde vi att åka till Skövde och kolla läget.

Klockan 23:02 den 4 November blev jag inskriven på Förlossningen med kära Mor som sällskap, sambon befann ju sig nere i småland på jobbet, men var påväg till oss. Till min stora besvikelse hade det inte hänt mycket "down there" jag var öppen 1 cm och livmodertappen var fortfarande 1 cm. Bebis mådde alla tiders därinne men jag hade ONT och fick lov att stanna kvar över natten för smärtlindring. Så 1 morfinspruta och insomningstablett senare så dåsade jag gott mellan värkarna. Mitt avslappnade tillstånd under natten hade gett lite resultat, livmodertappen var utplånad så klockan 10:00 tog dom hål på hinnorna för att speeda upp det hela lite. Men INTE, allt stannade istället....

Klockan är 10:00 (syns i bakgrunden) och vattnet har just gått, med lite hjälp..

Sista Bilden på TjockisMagen. (snygga trosor och gigantblöja, Nice!!)

13:00 travade jag med glada steg mot Förlossningssalen, äntligen skulle jag få lite värkdropp och av erfarenhet visste jag att min kropp svarar bra på det sen jag fick Fabian. 1 steg närmare Bebis. Och visst gjorde det susen. Klockan 14.15 hade jag ONT och testade den efterlängtade Lustgasen, men tyvärr så var den inte min vän denna gången... Så jag fick klara mig ändå.

14:44 var det dags för personalbyte, jag vet att dom hälsade på mig men jag orkade aldrig kolla upp utan mumlade bara "Hej" i värkarna. Jag var då öppen 7 cm (ooops det gick fort) och bad om en Ryggmärgsbedövning. Dom söker Narkosen som meddelar att det kommer dröja cirka 20 minuter. Jag har så grymt ont så jag vet varken fram eller bak, upp eller ner.. Jag tror på allvar ett tag att jag kommer dö, jag ger upp i min hjärna samtidigt som en annan del av min hjärna skäller på mig att kämpa på, att det inte finns nån återvändo... 16:00 är smärtan outhärdlig och det känns som jag ska gå av på mitten, värkarna släpper aldrig helt utan bara håller på och håller på. Jag provar då återigen lustgasen och det funkar lite bättre.

Här är jag inte starkast direkt och kära sambon passade såklart på att föreviga.

16:43 kommer ÄNTLIGEN narkosläkaren efter 2 timmars väntan. Jag frågar då om det verkligen är någon idé att ens lägga bedövningen, dom gör en snabbkoll och konstaterar att INGET hänt där nere på dom 2 Helvetestimmarna... Tack för den. Läkaren klarar inte av att lägga bedövningen utan pinar mig i vad som känns som en evighet innan hon tillkallar en kollega som får komma och slutföra. EDA:n läggs tillslut och smärtan avtar en aning.

17:15 börjar krystvärkarna. "Sköna" värkar, äntligen ser man slutet i tunneln. Jag förvånas över hur fantastisk kvinnokroppen är. Jag har inte en chans att sätta emot, det är bara att försöka slappna av och bara hänga med på denna resa. Jag grymtar och låter och när värkarna avtar så är jag såpass med att jag pratar och skojar med Sambon emellanåt.

En svettig och gråtandes Mamma, som absolut inte kunde tro att det var sant, att hon Äntligen hade fått ett friskt levande knyte i armarna. Kärlek vi första ögonkastet.

18:27 föds världens finaste lilla Flicka. Lite extra unik är hon då hon beslutade sig för att födas med blicken fäst mot stjärnorna, vidöppen hjässbjudning. Jag hörde aldrig att hon skrek, hörde bara mig själv gråta och snyfta, jag tyckte aldrig att dom visade henne och jag vet att jag frågade om och om igen om bebisen levde och om dom skulle ta ut henne bort från mig. Tillslut höll dom upp Bebisen och vi såg att det var en levande skär liten Flicka. Jag fick henne på mitt Bröst och glädjen visste inga gränser.

Två stolta och lättade Föräldrar.

När jag ser på Älskade Lilla Liten så hugger det ibland till i hjärtat av saknad efter Lilla Hjärtat. Jag har tillslut förstått uttrycket: GLÄDJE OCH SORG GÅR HAND I HAND.