Saknad och ett uns av Förståelse

När vi åker förbi kyrkogården i Örslösa så säger Fabian ibland, "om vi bott i Örslösa så hade Ebba varit begravd här istället", vi har pratat mycket om vart/var/varför Ebba är begravd där hon är. Idag när vi åkte förbi så kom saken upp på tal igen, jag frågade då Fabian om jag någon gång sagt att en kompis till mig är begravd på den kyrkogården.

Det var längesen nu, fast ändå så tror jag ibland att han lever och får påminna mig om att han faktiskt inte gör det. Han var så glad och jag minns fortfarande hans röst och skratt. Han körde Motorcykel och en av turerna ledde till kyrkogården. Det var min första begravning och jag hade just fått veta att jag var gravid med Fabian. Jag var alldeles förbryllad över hur vackert det var och hur fruktansvärt hemskt det var. Jag minns särskillt hans Mamma gråtandes, nästan skrikandes på första bänkraden. Jag minns att hon inte klarade att resa sig från kyrkbänken när fotbollsvännerna bar ut kistan. Hela situationen var så fel, en mamma som tvingas begrava sitt barn.....

Nu vet jag till viss del hur hon kände. Hon klarade inte, liksom jag, att sänka ner sitt eget kött och blod i jorden. Hon tvingades att ta ett Evigt Farväl av någon som hon skulle offra sitt eget liv för, någon som hon och alla andra förväntade skulle överleva både sin Mor och Far.
Hon tvingades leva vidare utan sin son.

Min andra begravning var en klasskompis, klassens clown, alltid ett smittande skratt och en massa hyss på gång. Han lämnade livet alldeles för tidigt av egen vilja. Jag saknar honom, fortfarande flera år senare så tror jag ibland att jag ska stöta på honom på Stadt.
På hans begravning var jag arg... Kunde inte förstå hur han kunde utsätta sin fina flickvän, mamma, syskon och en massa massa vänner för det han gjorde. Jag slogs av hur lugn hans Mamma var när hon stog och hälsade på alla vid utgången av kyrkan, inte en tår. Vi var några stycken som representerade vår klass och jag gick först och berättade för hans Mamma vilka vi var. Hon tackade för att vi kommit, att det betydde massor för henne, sen kramade hon oss alla.
Jag kan inte förstå hennes situation och vill aldrig någonsin få den lärdomen heller. Men jag förstår hennes lugn, jag var oxå lugn, såpass lugn att jag ibland trodde jag blivit fullkomligt GALEN.

Fortfarande Nu kan jag ibland få för mig "att jag är nog Galen", hur kan jag fortfarande vara här och leva efter allt..!?! Men jag tror att Ebba vill att vi ska LEVA inte bara ÖVERLEVA. Fast ändå får jag så himla dålig samvete emellanåt.

Jag har varit på 3 Begravningar, alla unga, närmast sörjande föräldrar.