Detta hittade jag på min Dator, det är skrivet natten mellan den 4-5 September 2007. Tänk om jag vetat då vad som komma skulle.... 3 Månader senare blev Ebba till.
Tänk så lustigt hur livet bara kan ta slut, när som helst, vilken minut. En del dom lämnar snabbt, en del med buller och brak, en del tyst och stilla, en del kämpar emot in i det sista och en del vill inget hellre än att skynda på det hela. Jag kan ju förstå att det finns en mening med livet men vad är meningen med att dö...? Jag har sett många vänta på döden, jag har hållt dom i handen och önskat lycka till på färden. Visst har det känts tungt och tagit musten ur en, men jag har aldrig fällt en tår och vissa har jag redan glömt bort. Men tanken på att förlora någon i familjen känns alldeles otänkbart..... Hur klarar man att gå vidare när man förlorat en närstående..? Kan man förmodligen inte svara på, frågan är ju oerhört individuell.. En dag får man se vare sig man är redo eller inte, den dagen den sorgen.
Jag jobbar nu, sitter på ********2a, hos en liten gumma som heter Karin. Hon är 90 år och döende.... Vadå DÖENDE?? Finns det någon som inte är det..?? Hon sover lugnt och stilla efter ett skjut Morfin. Grannen klampar ovanpå, inte ens på sin dödsbädd kan man få lugn och ro. Fast grannens hälgång i våningen ovanför kanske är Karins lugn, ett tecken på att hon aldrig är ensam. Hon har inga barn och ingen man, någon nämnde nått om en bror och brorsbarn, men ingen tillräckligt nära för att offra lite tid och sitta hos henne. Mina anhöriga ska aldrig någonsin behöva vara ensamma eller tillsammans med någon de inte känner på dödsbädden. Och jag själv vill ha alla hos mig den dagen jag ska ge mig iväg och lämna smärta och lidelse bakom mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar