Lilla Liten ligger och sover sött i vaggan och Storebror leker med kompis på övervåningen. Det är så mysigt att höra två pojkars lek blandat med små bäbissnarkningar. Det värmer mitt hjärta.

Såg på Oprah förut det handlade om föräldrar vars barn försvunnit. Kidnappade, döda, levande, det visste dom inte, dom var bara borta på en sekund och aldrig återfunna. (än så länge iaf)
Mitt hjärta värkte och tårarna rullade (läs sprutade) ner för mina kinder, jag kände deras smärta rakt genom hela kroppen. Och nu sitter jag här och kan inte låta bli att känna tacksamhet för att jag åtminstone vet vart min Dotter finns. Hon ligger begravd på kyrkogården med en fin gravsten ovanför sig. Jag minns när Ebba dött och var kvar på sjukhuset i väntan på begravningen. Jag har varit på studiebesök på bårhuset en gång i tiden och vet hur det ser ut, kommer ihåg kylan och den speciella doften. Jag minns så väl hur jag nästan ville kräkas när jag tänkte på och visste att min Dotter låg nånstans i ett kylrum alldeles ensam. Jag drömde på nätterna om hur hon ropade på mig. När så dagen för begravningen kom kände jag lättnad, äntligen skulle jag få vara nära henne igen. Jag frågade prästen när han bar in kistan i kyrkan om det verkligen var hon där i..? Det var det, han hade själv lagt henne i kistan (tror jag han sa iaf om inte annat så vill jag tro det) och han återberättade vad som fanns i, filten med nyckelpigor på och lilla kaninen. Det kändes och känns skönt att det var han som höll henne för sista gången. Natten efter begravningen hade en ny känsla flyttat in i min kropp, ett lugn, ett lugn över att jag äntligen hade henne "nära" och visste vart hon fanns.