Stannade på Kyrkogården på vägen hem förut, det blir inte så ofta nu för tiden. Jag kan inte förstå varför, men på sistone har det blivit så jobbigt att besöka graven... Förut kände jag inget när jag var där, graven kändes så anonym och "tom". Men nu, helt plötsligt så väller tårarna fram när jag står framför graven. Helt plötsligt känns det Verkligt. Och konstigt. Hur gärna jag än vägrar att tro det så tillhör graven mig, fakta är att min dotter ligger där nere i en vit kista. Röda plyschbyxor från Lindex och en rosa/röd body från Kappahl, den lilla mössan hon fick av Fabian på sjukhuset, vita pyttesmå sockar, den lilla kaninen hon fick av min Farmor och Farfar som storebror valde ut att hon skulle få med sig, nerbäddad under fleecefilten med röda nyckelpigor på. När jag står där vid gravstenen och läser den om och om igen så kan jag inte låta bli att undra hur mycket som finns kvar.

Det spelar egentligen ingen roll, jag minns henne som hon var, fast ibland blir jag så rädd för att jag ska glömma.

Mammas Lilla Hjärta.