Har varit odrägligt trött denna veckan. Sovit flera timmar/dag. Lätt att skylla på att jag är gravid så klart fast jag tror inte det beror på det... Förra året var jag obeskrivligt trött, hade inte sovit på flera dygn.

I natt är natten... Natten då Ebba lämnade oss. Vid 01.00 (tror jag) så orkade hon inte börja andas igen efter att ha kämpat med andningsuppehåll i nästan 2 dygn, Lilla Hjärtat.
Hon låg i mina armar och vi satt bara och väntade, vi visste redan att det skulle ske. Och vi klarade det, utan panik. Innan var jag rädd att jag skulle ringa efter ambulans, att jag inte skulle kunna hålla mig lugn. Men jag gjorde det, vi gjorde det, och det var precis det vi ville. Vi ville ha lugn och ro, det var ju hos oss hon hörde hemma. Det fanns ändå ingen som kunde rädda henne.

Allt är så klart, jag kommer ihåg varje detalj. Hur hon blev tyngre och tyngre, hur jag tittade på klockan, hur jag väntade på att hon skulle börja andas igen fast att jag samtidigt önskade att hon skulle slippa kämpa mer. Jag minns hur jag kände att hjärtat slog långsammare och långsammare tills det helt stannade. Hur jag inte ville släppa henne, ville sitta där med henne för alltid. Vi bytte om på henne, valde dom finaste kläderna och satte på en ny liten blöja och tog ur sondslangen. Pappa Tony bar ut syrgasen och vi kunde äntligen tända hennes dopljus. Farbror Jonas och Emma kom in och Elin åkte och hämtade Charlotte. Vi grät, fast jag grät nog inte så mycket, tårarna var slut för länge sen. Hon var så fin och jag var så stolt när mina fina älskade vänner frågade om dom fick hålla henne fast att hon var död. Sen bäddade vi ner henne i vaggan och somnade. Helt plötsligt var jag trött och hungrig, något jag inte varit på flera veckor.

Älskade Lilla Hjärtat.
Förlåt för att jag gråter om nätterna men jag saknar dig och kan inte låta bli att förbanna att livet kan vara så orättvist. Jag älskar dig så otroligt mycket och det gör ont att veta att jag aldrig kommer få hålla om dig igen. Jag vet att du har det bra nu, det måste jag tro hur skulle jag annars kunna leva? Och jag vet att du finns med oss, dag som natt. Och jag känner att det är ditt lilla Mirakel som nu växer i mig, för visst har du ett finger med i spelet mitt Lilla Hjärta? Visst ser du till att vi orkar och har det bra. Det är jobbigt att vara ledsen, men som du säkert sett så kan jag faktiskt ibland skratta ärligt. Jag har lärt mig det nu, jag kan skratta "automatiskt" inte bara för att glädja andra. Sorgen är tung att bära, men mitt liv utan sorg skulle ju innebära ett liv utan dig. Och det kan jag lova Lilla Hjärtat att jag vill inte vara utan dig. Du är min första Dotter, du lärde mig om livet och vad som är viktigt. Tack för att vi fick låna dig ett litet tag. //Mamma