Snart är det Oktober. En månad full av förväntan och rädsla. Just nu känner jag nästan lite panik över att ta steget in i den månad som för alltid kommer att förändra våra liv. IGEN. Kan inte låta bli att undra och fasa inför November... Kommer vi sitta med en frisk levande Liten hos oss eller kommer vi återigen att planera en begravning..?!

Älskade Liten därinne som är så full med liv visst kommer du fortsätta leva utanför magen?

Fina lilla Skyddsängeln som hänger på Lilla Hjärtats Grav. Vi har en egen Ängel som vakar över oss, det är det inte alla som har. En Liten Dotter alldeles speciell och unik.

Jag är Absolut ingen fotomodell, men Liten i magen kanske är det!! =) Sen har jag ju en son som älskar att fota och att själv vara med på kort. Så Enjoy lite bilder på en del av min Familj.

Var ju tvungen att färgjustera lite så inte alla volanger och tigerränder skulle synas så tydligt....

Så här fint var det på Ebbas grav den 11 September. Inte bara vi utan en massa fina människor som oxå tänkte på Lilla Hjärtat den dagen. Tack för er omtanke. Tack även till er som gjorde dagen lite lättare genom att skicka fina sms och kort/hälsningar. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss.

I onsdags följde vännen med en sväng på stan efter lite God Mat och vi hittade dessa söta kläder på Åhlens. Jag vågade inte köpa..... Men idag var min finaste Mamma där och köpte dom. Finaste Liten i Magen visst kommer vi få klä dig i dom här kläderna om och om och om igen. ( Det gör inget om du kräks på dom..)Grannarnas Gulliga hårbollar har hittat en bra lekplats. Dom är 5 veckor nu och helt bedårande. Min Farmor ska ha den tigerfärgade lilla Godingen.

Vi köpte ju ny vagn till Ebba som Liten i magen så klart får ärva men vi kände att vi även ville köpa nått som bara är till Liten, så igår inhandlades denna Bilbarnstol som med ett enkelt klick går att fästa på vagnschassit. Oerhört smidigt tycker jag, kommer ihåg än idag hur jag konkade runt med Fabian i bilbarnstolen när man bara skulle göra nått snabbt ärende, nu är den tiden förbi... =O)

Jag är inte riktigt vän med min kropp för tillfället. När jag INTE är Gravid då jäklar ploppar kilon upp fortare än kvickt, men som Gravid när man vill gå upp i vikt då ska det tydligen vara obegripligt svårt.... Lustigt!! Jag har gått upp 5 kilo sen inskrivningen, egentligen 9 kg men jag tappade 4 kilo på 1 vecka när jag var sjuk och dom verkar omöjliga att få tillbaka. Min bäbis föredrar tydligen att frossa på det i "skafferiet" istället för att suga åt sig färskvara.. Så idag hos Barnmorskan så hade Magen återigen INTE växt. Men vi beslutade att tillväxtUL inte behövdes. Jag menar, vad ska dom göra åt att Bäbis är för liten?!? Hade det varit åt andra hållet hade jag åkt och kollat direkt för då kan man ju sätta igång förlossningen tidigare och på så sätt undvika onödiga komplikationer. Så nu blir det 2 veckors väntan innan det är dags att mäta igen, blir oron för stor får jag givetvis göra ett UltraLjud till.

Men all Blodpudding och färsk Broccoli hade gjort susen iaf och Järnvärdet hade stigit från 101 till 119, godkäntGränsen är 120, så Ingrid var nöjd med mig. =O)

Inget ont som inte för nått gott med sig sägs det ju och faktiskt så är jag nog beredd att hålla med. Hur hemskt, fruktansvärt, orättvist, svart och sorgset det här året varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Konstigt? Ja, kanske. Men ändå inte. Jag har vuxit som människa, stakat ut mål i livet och funnit vänner som jag aldrig mer vill vara utan och människor har även visat vad dom går för... En del av dem är Människor som jag för alltid kommer hålla på ett behörigt avstånd och en del är Människor som jag för alltid kommer vara oerhört tacksam gentemot och vårda ömt.

Hade inte allt det där hemska hänt så hade Liten i magen inte funnits nu. Fast det där är en jobbig tanke, djup och sorgsen. Jag vill ju lixom inte vara utan nått av mina barn. Fast hade Ebba fått leva hade jag inte varit Gravid nu och då hade vi aldrig haft Liten... Usch jag får rysningar när jag tänker på det där. Mina Älskade Små Ungar.

Imorgon är det dags för besök hos MVC igen, det börjar dra ihop sig.

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt liv just nu. Trötthet, spelar ingen roll hur mycket jag sover, sömnen lagras lixom inte... En fråga är utredd iaf, andningslarm kommer att inhandlas. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om Liten helt plötsligt skulle dö i sömnen??? Bilbarnstolen är oxå avklarad, så gott som iaf. Men sen finns det en massa frågor som inte går att reda ut... Dom kommer få ligga där och gnaga på mitt psyke i ett par veckor till. Finns ingen som kan ge svar, inte ens dom som så klämkäckt försöker. Jag kanske är otacksam men orden "det kommer gå bra" är inte tillräckligt för mig. Känns som ett hån ibland... Ingen kan veta, inte ens läkare, ALLT kan hända än.

När jag kommer hem hit med en Levande Frisk Liten, maten fungerar och andningslarmet är inkopplat då ska jag slappna av och njuta. Hoppas jag! Önskar jag!

Jag tror att jag på allvar håller på och utvecklar en fobi mot svininfluensa.. Jag vill INTE ha det och jag vill inte att nån i min närhet ska få det. Jag kan inte förstå hur en del inte verkar bry sig ett smack. Kanske beror det på att jag är gravid som jag är extra nojjig, men jag kommer förmodligen vara lika nojjig (kanske ännu mer) om Liten i magen beslutar sig för att komma ut frisk och hel och följa med oss hem.

Hade så gärna velat åka till Ullared och IKEA men näpp, där går gränsen. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag, Fabian eller Liten skulle bli sjuk för att jag tagit med mig eller dom i stora folkmängder..?!

Idag när jag var på Vårdcentralen för att lämna blodprov så fick jag nästan panik när en man kom in och började prata med nån han kände. -Jasså, ni har landat nu? frågade hon. -Jodå, sa han. -Men nu vettifaan, brorsan ligger hemma i hög feber och jag vaknade imorse urförkyld så jag är här för att kolla om det är den där influensan.... Mmmm OKEJ KUL!! tänkte jag i Panik, snälla sätt dig inte här. Han satte sig typ snett mitt emot och satt och hostade.

Så nu är jag smittad såklart... I min Hjärna iaf.