Brev till Himlen.

Det har gått 1 år imorgon, ett helt ofattbart år... Hur jag än försöker så kan jag inte sätta fingret på om det gått fort eller långsamt!? Sorgen har blivit en del av vardagen, något vi för evigt kommer att få leva med. Den gör ont jämt, ondare vissa dagar och tankarna på dig mitt lilla Hjärta är aldrig långt borta. Storebror undrar om du hade kunnat gå nu när du egentligen skulle fyllt 1 år. Hade du bara fått födas i en frisk kropp tvivlar jag inte en sekund på det. Drömmarna om vad som egentligen skulle varit nu om vi levt i en perfekt värld smärtar i både kropp och själ.

Vi saknar dig så Lilla Hjärtat, imorgon skulle vi firat nu blir det en sorgens dag, en tankens dag, fast ändå Din dag. Din Födelsedag. Jag vill att du ska veta att Pappa älskar dig oxå även om han ibland kanske fortfarande inte vågar och Liten i magen skickar en massa Pussar och Kramar. Så gott som alltid när jag blir ledsen och tänker på dig Lilla Ebba så buffar Liten därinne som en påminnelse om att livet trots allt går vidare. Storebror saknar och tänker på dig oxå men det vet du nog redan, han är ju den enda utav oss alla som vågar göra det offentligt och naturligt.

Jag önskar så att jag kunde få ge dig alla dom Pussar och Kramar och all den Kärlek som nu lagrats i min kropp i ett helt år. Älskade Lilla Hjärtat vi Glömmer dig Aldrig. // Mamma.

Tack för dom fina kommentarerna på föregående inlägg.
Fick en fråga om det för oss var självklart att försöka skaffa barn igen så snabbt eller om det bara hände. Och svaret är att för oss fanns inget annat. Vi hade 3-månader då vi inte försökte överhuvudtaget och sen tog det cirka 3 månader till innan jag var gravid. Hoppet om ett levande, friskt syskon är nog det som fått oss att orka och må så bra idag som vi faktiskt gör. Fast jag kan oxå säga att jag är "jätteglad" över dom 6 månaderna jag inte var gravid, det var lixom Ebbas månader. Vi sörjde och saknade henne då och skapade en alldeles unik plats åt henne här hos oss under dom månaderna. Självklart sörjer och saknar vi henne fortfarande men lille "Kurt" i magen gör bördan så otroligt mycket lättare att bära.

Dagarna segar sig sakta fram på både gott och ont. Just nu lever jag nog lite som i en "Deja vu". Mycket tankar på denna tiden för ett år sen. Höggravid och full av längtan och förväntan, jag ville bara ha min Bäbis. Känns ganska löjligt och naivt nu så här snart ett år efteråt. In föda barn och åka hem, största bekymret var när det skulle ske och hur ont det skulle göra.... Möjligheten att vi kanske aldrig skulle få fira födelsedag året efter den slogs vi aldrig av. Funderar mycket på när själva mardrömmen lixom började... Var det på Antenatalen vid första CTG-kurvan, när hennes lills sjuka hjärta nästan stannade!?! Var det när dom tog henne ur min mage och sprang iväg med henne!?! Eller var det när hjärtläkaren kom ner och bad oss stänga av tv:n? Eller var det första natten på BB, när hon inte fanns hos mig, då vi inget visste egentligen och man hörde alla friska bäbisar gråta på natten? Var det den 27 Augusti när dom började prata om kromosomer? Kanske var det dagen då vi fick provsvaren och den slutgiltiga dödsdomen.. Eller var det rent utav dagen när hon tillslut somnade in i mina armar efter att ha kämpat mot alla odds i cirka 9 månader + 16 dagar!?!? Många frågor och förevigt inga svar, det enda ljuset i mörkret, det som kommer hjälpa mig att orka att återigen genomleva allt i repris är Liten i magen som iderligen gör sin Mamma påmind om Styrka, Framtid, Hopp och Mod.

Jag har gjort mitt, detta barn får du inte, det ska vi ha, hur skulle vi klara oss utan det!?!

Idag på hemvägen från Lysekil stannade vi till i Trollhättan, närmare bestämt Överby. Och vi gjorde nått galet..... Egentligen inte "galet-galet", men för mig var det något STORT. Vi inhandlade första grejen till Liten i magen. Inga kläder eller annat mys det är alldeles för skrämmade utan det blev en adapter till vagnen så man bara kan klicka fast bilstolen på vagnschassit. Finns ju inte så mycket vi kan eller behöver handla till Liten ALLT står ju redan och väntar där uppe, men nått "nytt" kan ju den lill* stackarn få. =O)

Jag har ont i min kropp och själ, stegen har liksom blivit så där tunga igen... Som om man hade sulor av bly. Det går liksom inte att sätta fingret på det, det där onda konstiga som virvlar omkring i hela min kropp känns obefogat, dom där tårarna som bränner i ögonvrån titt som tätt känns skrämmande som nått jag måste dölja och inte vill kännas vid. Fast jag tror jag vet vad det är, jag ser den där framme, jag står liksom strax nedanför och funderar på om jag verkligen ska ge mig i kast med att bestiga det där berget.... Min Dotters 1-års dag. 1-års Dagen som aldrig blev. Den är där nu, snart.... Snart så har det redan gått 1 år. Ett helt obeskrivligt år sen Mardrömmen började. Jag ska titta på fotona nån dag, var längesen nu

Ebba fick vi för att vi skulle lära oss om livet och bli bättre och godare människor. Trots sin alldeles för korta tid här hos oss så lärde hon mig mer om mig själv och livet än jag gjort i hela mitt liv. Älskade Lilla Dotter.

Och för var dag som går så börjar jag bli mer och mer övertygad om att lille "Kurt" i magen ska komma till oss och lära oss om tålamod och ge oss en hel del Motion på köpet.... För den här lille är GALEN!!! Kan sätta nått på att vi fått "Kurt" för våra synder och att vi kommer få springa benen av oss för det är ett rejält energiknippe som gömmer sig därinne... =O)

Värmen var lite väl varm emellanåt men nu får den gärna komma tillbaka. Detta eviga regnande suger verkligen musten ur mig, all ork och livsglädje blir som bortblåst... Inte ens tv:n är Kul längre. Här hemma har vi sysselsatt oss med att sova i husvagn i trädgården, spelat kasta gris, bakat, hyrat film och läst. Men dagarna går galet långsamt ändå....

I tordags släpade jag min onda kropp till Barnmorskan för en rutinkoll. "Kurts" hjärtljud låg på 150 slag/minut och hyresrätten mätte 27 centimeter. Vi är nu inne i vecka 25 så om 10 veckor så kan man ju börja bli nervös på allvar. Allt mitt hopp ligger i att vi ska få bära ut en frisk bäbis från KSS den här gången och att vi absolut INTE ska behöva bära tillbaka en bebis som somnat för alltid. Visst tänker du stanna hos oss du lilla Bäbis därinne??

Förlossningen känns avlägsen och jag vågar inte tänka på den ens för en kort sekund. Aurora-samtal väntar runt hörnet och det känns som en trygghet. Möjligheten att få komma till Förlossningen och att kunna få hälsa på personal innan man kommer dit på allvar. Ibland funderar jag på att rakt av ta erbjudandet om ett planerat snitt och slippa att våndas, men samtidigt så finns ju längtan och drömmen där om en "bra" förlossning, tredje gången gillt.. En förlossningen utan all världens droger, utan ej godkända CTG-kontroller, utan dåliga hjärtljud, utan akuta kejsarsnitt och utan medtagna bäbisar som jag inte får se för än långt efter förlossningen och helst inga navelsträngar runt halsen. Och utan sura BarnMorsker.