Nu är jag ARG, ledsen och Rädd. Håll dig för F**n borta, du har tagit tillräckligt och nu kräver vi lite ihållande Glädje och Lycka här. Dom där jäkla sjukdomarna och den där skrämmande Döden är inte Välkommen! HÖR DU DET, HÅLL DIG BORTA.

Jag jobbar på en Förlossningsberättelse. Sånt är ju alltid kul...(?) Tycker jag iaf. Så håll tillgodo, allt tar lite tid helt plötsligt.... =)

Var på "bebis-besiktning" förut. Lillan har perfekt hörsel på båda öronen, allt såg bra ut enligt läkaren och hon hade bara minskat 150 gram i vikt, så det är inte bara luft i dessa Bomber som exploderat på min Bröstkorg dom senaste dagarna... =) Hon grät inte en skvätt under PKU-provet som nästan kunde liknas vid ren och skär tortyr utan ägnade sig istället åt att intensivt snutta på Pappas finger under hela proceduren.

Jag kan inte sluta titta på henne, förundras, känna, undra.... Är hon verkligen Min?? Ordet Kärlek känns alldeles otillräckligt det här är nått större... Detta är Magik. Detta är Meningen med Livet. Hon är Här, en del av oss förpackad i en helt bedårande liten förpackning. Hon är Lycka, Hopp och Framtidstro. Hon är plåstret på ett sår som aldrig riktigt helt kommer att läkna. Hon är så mycket Mer än vad hon nånsin kommer att Förstå.

LIVET HAR TAGIT REVANSCH.

Liten i Magen visade sig vara en underbar liten Tyra.

JA jag vet att Bebisar kommer ut när dom är "redo".
Jag vet att min Liten mår bra i magen (iaf precis när CTG körs).
Jag vet att naturliga förlossningar är det Bästa.
Jag vet att det finns fler risker med att bli igångsatt när man redan gjort ett snitt.
Jag vet att kejsarsnitt är en STOR komplicerad Bukoperation.
Jag vet att det tydligen inte är nån skillnad på att föda små eller stora bebisar att smärtan är den samma.
Jag vet att man kan vara öppen flera centimeter i flera veckor.
Jag vet att det lika gärna gå jättesnabbt.

Men vad spelar allt det där för JÄVLA roll när jag oxå vet att Bebisar kan DÖ???
Har världens finaste Vänner vars Bäbisar dött i magen, i samband med förlossning, strax efter förlossningen, pga sjukdom eller bara i sömnen.

Men det är ju tydligen inte alls vanligt att Bebisar dör upplyste en läkare mig om med lite av en suck när jag uttryckte min oro... Så jag antar att "lite svinn får man räkna med" (enligt vissa). Hoppas verkligen att jag redan gjort mitt till den "lilla obetydliga statestiken" och att vi får behålla detta barnet. Jag är rädd, livrädd, vill bara ha ut Liten, jag har i mer än 9 månader nu ensam haft ansvaret för detta lilla liv som växt inuti mig. Jag är trött nu och redo att dela ansvaret.

Usch jag bara svamlar på idag, hjärnan går på högvarv och det är mycket tankar och känslor. Vill bara krypa in på nått mörkt trångt ställe å bara va... Orkar inte med Världen för tillfället, orkar inte med mig själv. Vill inte mer... Men det är tydligen bara att stå ut och det ska jag göra, men jag är så rädd att det ska bli ett "fel" slut på denna historia oxå.

Nejdå... Jag sitter allt här fortfarande... Lite framsteg har vi dock gjort på 1 vecka, livmodertappen var fortfarande rejält omogen och dryga 3 centimeter lång men "utgången" har iaf börjat öppna sig, STOLTA 2 centimeter kan vi skryta med. =) Var därför tvungen att rota fram mina förlossningsjournaler och läsa lite när jag kom hem och här är resultatet: När jag kom in till förlossningen med Fabian så var livmodertappen 2 centimeter och jag var öppen 1 centimeter. Med Ebba var livmodertappen 4 centimeter och 0 centimeter öppen. Så just i detta nu är jag öppen mer än vad jag nånsin varit utanför sjukhus!!! *possitivt tänkande*

Fick tyvärr träffa en läkare idag som jag INTE gillade. Fick känslan av att hon inte ens räknade Ebbas förlossning och att Fabians förlossning "visst var helt normal". Jag kan ju dock inte förstå hur man kan kalla en nästan 2 dygn lång förlossning med dåliga fosterljud, alldeles för svaga värkar, missfärgat fostervatten och navelsträng hårt runt halsen för helt "Normal".... Sen när vi så gott som var påväg ut ur rummet så häver hon ur sig: -Ja men ditt förra barn dog ju inte pga förlossningen utan hon hade ju ett kromosomfel och det finns ju inget som säger att det här barnet har samma fel. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle svara, tack för upplysningen, jag vet att min Dotter dog av ett kromosomfel..... Så jag hoppas på en annan läkare på Måndag om 1 vecka när det återigen är dags för återbesök.

Jaha imorgon blir der återigen sjukhusbesök då... Liten verkar inte vilja samarbeta och vi är nog alla här hemma mer än trötta på detta eviga väntande. Hoppas på bra besked imorgon fast ännu mer på att Liten vill ut i natt av egen fri vilja, fast så känns det inte just i detta nu iaf...*suck,pust, stånk och stön* Varför kan inte bara nått gå lite lätt och smidigt i livet ibland!?!?