Vackert strålande väder och Höstlov. Men vad spelar det för roll när humöret är kasst och sonen är sjuk... Visserligen mår han bättre idag än igår men det blir ju till att hålla sig inomhus, vilket iofs passar mig rätt bra.

Just nu är livet motigt och mörkt... Nyss hemkommen från sjukhuset i Skövde. Jag hade hoppats på goda nyheter och ett hopp om att denna graviditet snart skulle vara till ända. Men nähä då, livmodertappen är helt omogen och Litens huvud är inte ens längre fixerat, så läkaren pratade om veckor.. Inte timmar eller någon dag utan veckor... Jag orkar inte, vill inte. Dagarna blir bara gråare och gråare och jag känner för att slänga in handduken och bara skita i allt. Vill inte vara med längre, vågar inte vara med längre... Liten mår bra nu, det visade CTG-kurvan, men nästa vecka då..!?!? Kommer h*n må lika bra då? Det blir ingen igångsättning, alldeles för riskabelt enligt läkaren eftersom jag redan gjort ett snitt, fast om det absolut inte startar utav sig självt så visst, fast isf väljer jag nog hellre snitt. Hellre ett "enkelt" snitt än en misslyckad igångsättning som slutar i katastrofsnitt.

Nu ska jag lägga mig i soffan och sova bort ett par timmar och förhoppningsvis känna mig lite mer hoppfull om en stund eller två.

Mitt MammaHjärta värker mer och mer. Tankarna och känslorna med Ebba är nära. Varför har jag gett mig in på allt detta igen. Hopplöshet. Maktlöshet.

Igår kväll/natt hade jag min trevligaste kväll på mycket mycket länge. Hade totalt glömt bort hur underbart mysigt det är att bara sitta i varsin soffa med goda vänner, frossa kex och ost, chips och dipp, färsk ananas och vindruvor. Och bara Babbla om allt och inget, skratta ihop och bara mysa av mörkret och en massa tända ljus. Det är lycka och livskvalite det. Trots att klockan blev senare än vad min gravida kropp är van vid så känns batterierna helt överladdade, jag känner mig pigg och glad, så nu känns det som att jag nog orkar "släpa" omkring på Magen nån vecka till. =) För Liten därinne verkar inte ha några storslagna planer på att komma ut inom det närmaste iaf, den trivs nog alldeles förträffligt därinne som det verkar.

Nu tänker jag äta clementiner, eller rättare sagt, Satsumas, dricka julmust och äta upp godiset som är kvar sen igår. Det är jag Värd!! (hoppas jag iaf)

Fortfarande mår jag alldeles förskräckligt bra och förlossning en dag som denna kan lika gärna kvitta. Det är ju myskväll och Idol och dessutom någon annans Födelsedag. Men med risk för att bli tjatig... Innan Måndag Tack! Och nu i helgen jobbar dessutom min favvo-Lena så jag åker mer än gärna in och träffar henne, hon "kan" mig. =)

Brev till Himlen.

Lilla Hjärtat, självklart finns du kvar i mina tankar och mitt hjärta fast just nu tar Liten i magen och förlossningstankar nästan all plats i min vardag. Jag var ledsen häromdagen, ledsen för att jag inte varit hos dig på nästan 2 veckor, ledsen för att jag inte längre tänker lika länge på dig varje kväll innan jag somnar. Men jag frågade Pappa och han höll med om att du säkert har överseende med det och förstår. Lilla Hjärtat, jag är så Rädd. Rädd för alla tankar och minnen som kommer väckas till liv när Liten kommer komma till oss. Antar att vi verkligen kommer förstå vad vi missat, allt vi skulle upplevt med dig kommer vi uppleva med Liten istället... Mina älskade Ungar, livet är inte rättvist. Fast jag VET, HOPPAS, ÖNSKAR och TROR att en liten del av dig Lilla Hjärtat kommer följa med ner hit i Litens kropp och själ. Och fast att inte du är här så finns du ändå alltid med oss. Jag vet. Jag Känner. Jag Minns. Jag Älskar. Älskar Dig min Lilla Dotter.

Tiden seeeeegar sig fram. Allt det onda försvann fram på eftermiddagen och idag mår jag "prima", sovit gott med endast 1 kisspaus på hela natten och det är inte dåligt ska jag be att få tala om mina kära vänner. Fast det är mycket funderingar kring hela "bli-igångsatt-grejen", snälla Liten kan du inte bara vilja komma ut av egen fri vilja innan helgen är slut?? Då slipper denna nerviga Mammsingen fundera på om det beslut som kommer fattas är Rätt eller Fel.