Har duschat och ska nu ta och krypa ner i sängen lite och försöka ta igen Några timmars sömn iaf. Blev inte många kvalitets-sov-timmar inatt inte... Efter ett samtal om livets upp och nergångar så började det göra ont. Efter att ha varit lugnt från sammandragningar i över 1 vecka så började det mola rejält i "mensvärks-regionerna" och inte slutade det heller och just i detta nu så gör det fortfarande ont. När jag väl lyckades somna inatt så vaknade jag av onda sammandragningar och smått panik, då jag tydligen slutar att andas i sömnen när det gör ont. Väntar på att dimman ska lätta oxå så jag och vovven kan ge oss ut på en liten "powerwalk". =)

Får se vad som händer om inte annat så har jag lite backup-planer i eftermiddag.

Det finns ett slut nu. Förhoppningsvis en Början. Min kropp är trött, jag är trött och ju tröttare jag blir ju mer går min hjärna på högvarv. Jag har varit gravid i 18 månader nu, med 5 månaders uppehåll. Fast det var inte så att jag och kroppen hade semester då direkt. Dessa 5 månader var de värsta i hela mitt liv, finns nog inget som nånsin kommer att kunna slå dom, de bestog av sorg, smärta, sömnlösa nätter, svält, tårar, mörker, ja allt hemskt man bara kan föreställa sig. Så nu är jag TRÖTT! På måndag blir det ett besök på Ante på KSS för koll och bedömning, ser allt OK ut så kommer jag nog välja alternativet: Igångsättning på Tisdag eller Onsdag. Fast min högsta önskan och dröm är såklart att det ska starta naturligt här hemma innan Måndag, men om inte, så finns det nu ett slut. Förhoppningsvis en Början, en UNDERBAR sådan.

Det är inte längre frågan om Månader eller Veckor utan snarare dagar, kanske timmar. Nu kan Liten komma när som helst, det är fritt fram och jag har fullkomlig Panik.... Hur ska jag överleva denna sista väntan!?? Det är ren och skär pina, jag vill ha SVAR NUUUU!!! Finaste Lena ringde igår kväll och vi hade ett långt samtal, det är så skönt med henne för hon "förstår" och ber mig inte att lugna ner mig eller "lovar" att allt ska bli bra utan hon säger att jag är helt Normal. Och hon om någon borde ju veta, hon har varit Barnmorska i många år, förlöst tusentals Bebisar och tagit hand om och förlöst föräldrar vars barn inte längre finns.

Jag vill ju att allt ska bli så naturligt som möjligt, men mina tidigare erfarenheter säger mig att jag ju faktiskt inte är så bra på att föda barn, så just i detta nu känns en planerad igångsättning som en otroligt lugnande plan. Ska till min Barnmorska i eftermiddag, ska höra lite med henne.

I natt när jag borde sovit så låg jag som vanligt och tänkte på mina barn. Jag slogs återigen över hur otroligt stolt jag är över storebror som klarat allt med glans. Jag funderade på hur han tagit allt och hur han betett sig i olika situationer och denna "historia" kommer jag för alltid bära med mig.

Vi hade varit på Bio, Ebba låg fortfarande på Neo, jag var hemma och spenderade lite tid med Fabian, fast det fanns även en baktanke med att jag lämnat sjukhuset för en stund. På vägen hem från Bion så berättade jag för Fabian att hans älskade efterlängtade Lillasyster var så sjuk så hon inte skulle få leva. Vi satt tysta, när vi kom hem satte sig Fabian så långt bort från mig och Tony som möjligt. Jag såg att han grät, fast han visade inga tårar. Jag "tvingade" honom att sitta bredvid mig, talade om för honom att man fick gråta och sen Grät vi tillsammans, massor. När han sen kröp ner för att sova i min och Tonys säng så såg jag att det var något som gnagde i honom. Han ville inte berätta, men efter att ha berättat noga för honom att alla frågor och tankar är okej, att alla svaren kanske inte finns men att vi kunde fråga Dr Pekka, han kanske kunde veta. När jag var påväg ut ur sovrummet sa han: -Mamma, du vet väl att man hugger huvudet av sjuka bäbisar..!?!? -Vad sa du att man gjorde sa du?? -Det är sant Mamma, man hugger huvudet av sjuka bäbisar som ska dö, sa han med så len och tröstande röst som han bara kunde. Jag började fnissa en smula och sa: -Nähä du, här ska vi inte hugga av några huvuden, vad har du fått det ifrån?? -Det har jag sett på tv. Efter en stunds prat släppte han allt det där och idag vet han att vi INTE hugger av några huvuden på Bäbisar som är sjuka och dör. Men tänk vad fruktansvärt att gå omkring och tro att någon skulle hugga huvudet av lillasyster, jag är så stolt över att han vågade säga det till mig så han inte gått och bärt på det där hemska "missförståndet" ensam.

Litens 2 rum och kök (Barnmorskan säger att det är gott om plats eftersom storasyster Ebba så nyligen töjt ut lyan) börjar trots det bli ordentligt trång. Nu är det inte långt kvar och jag har faktiskt börjat viska till Liten att det är okej att börja fundera på att komma ut... =) Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig, sammandragningarna har ändrat karaktär och blivit betydligt ondare, Liten har sjunkt ner rejält och det känns att det ligger ett litet huvud och trycker därnere, kan liksom inte få ihop benen ordentligt när jag går.=) Nätterna har blivit låååånga och vakna. Jag äter och dricker som en häst så kroppen håller förmodligen på och lagrar inför det stundande Maratonloppen. Fast ändå så vet jag inte riktigt om jag är redo att möta mitt 3:dje barn, 3 barns Morsa, det låter det.

Det närmar sig med stormsteg. Snart, alldeles där runt hörnet så kommer våra liv återigen förändras för all framtid. Paniken sätter dagligen sina klor i mig. På nätterna är det värst. Detta eviga kännandet efter rörelser som tyder på att Liten fortfarande lever och är stark därinne. Fasan för att vi snart ska mötas, jag är totalt skräckslagen inför detta livsavgörande Möte. Tänk om Liten kommer ut och är "konstig", sjuk eller värst av allt.... Tyst. Det finns inga garantier, allt kan hända, det berömda målsnöret kan återigen fälla krokben för oss. Men jag har Hopp och det är det Viktigaste, tillsammans är vi Starka.

Älskade fina lille Liston, Varför? Sitter här med världens dåligaste samvete och hur mycket jag än vet att beslutet var det rätta så kan jag inte förstå det.... Jag HATAR att leka Gud. Hatar att besitta makten, leva eller dö. Det gör ont i hjärtat och tårarna bara rinner. Älskade vännen, du som var världens finaste och snällaste hund men tyvärr så livrädd för åskan. Jag önskar så att jag inte hade behövt åka och jobba den där dagen i somras, förlåt för att jag lämnade dig själv i ovädret. Den där åskan förändrade dig för alltid, dina ögon blev plötsligt mörka och stirriga och vi kände inte längre igen dig. Att du bet mig hade jag kunnat leva med men att du gjorde det med Fabian blev tyvärr droppen som fick bägaren att rinna över. Fast det gör ont, så in i Helvete ont och jag vet att du inte ville illa egentligen...