I natt när jag borde sovit så låg jag som vanligt och tänkte på mina barn. Jag slogs återigen över hur otroligt stolt jag är över storebror som klarat allt med glans. Jag funderade på hur han tagit allt och hur han betett sig i olika situationer och denna "historia" kommer jag för alltid bära med mig.

Vi hade varit på Bio, Ebba låg fortfarande på Neo, jag var hemma och spenderade lite tid med Fabian, fast det fanns även en baktanke med att jag lämnat sjukhuset för en stund. På vägen hem från Bion så berättade jag för Fabian att hans älskade efterlängtade Lillasyster var så sjuk så hon inte skulle få leva. Vi satt tysta, när vi kom hem satte sig Fabian så långt bort från mig och Tony som möjligt. Jag såg att han grät, fast han visade inga tårar. Jag "tvingade" honom att sitta bredvid mig, talade om för honom att man fick gråta och sen Grät vi tillsammans, massor. När han sen kröp ner för att sova i min och Tonys säng så såg jag att det var något som gnagde i honom. Han ville inte berätta, men efter att ha berättat noga för honom att alla frågor och tankar är okej, att alla svaren kanske inte finns men att vi kunde fråga Dr Pekka, han kanske kunde veta. När jag var påväg ut ur sovrummet sa han: -Mamma, du vet väl att man hugger huvudet av sjuka bäbisar..!?!? -Vad sa du att man gjorde sa du?? -Det är sant Mamma, man hugger huvudet av sjuka bäbisar som ska dö, sa han med så len och tröstande röst som han bara kunde. Jag började fnissa en smula och sa: -Nähä du, här ska vi inte hugga av några huvuden, vad har du fått det ifrån?? -Det har jag sett på tv. Efter en stunds prat släppte han allt det där och idag vet han att vi INTE hugger av några huvuden på Bäbisar som är sjuka och dör. Men tänk vad fruktansvärt att gå omkring och tro att någon skulle hugga huvudet av lillasyster, jag är så stolt över att han vågade säga det till mig så han inte gått och bärt på det där hemska "missförståndet" ensam.

Litens 2 rum och kök (Barnmorskan säger att det är gott om plats eftersom storasyster Ebba så nyligen töjt ut lyan) börjar trots det bli ordentligt trång. Nu är det inte långt kvar och jag har faktiskt börjat viska till Liten att det är okej att börja fundera på att komma ut... =) Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig, sammandragningarna har ändrat karaktär och blivit betydligt ondare, Liten har sjunkt ner rejält och det känns att det ligger ett litet huvud och trycker därnere, kan liksom inte få ihop benen ordentligt när jag går.=) Nätterna har blivit låååånga och vakna. Jag äter och dricker som en häst så kroppen håller förmodligen på och lagrar inför det stundande Maratonloppen. Fast ändå så vet jag inte riktigt om jag är redo att möta mitt 3:dje barn, 3 barns Morsa, det låter det.

Det närmar sig med stormsteg. Snart, alldeles där runt hörnet så kommer våra liv återigen förändras för all framtid. Paniken sätter dagligen sina klor i mig. På nätterna är det värst. Detta eviga kännandet efter rörelser som tyder på att Liten fortfarande lever och är stark därinne. Fasan för att vi snart ska mötas, jag är totalt skräckslagen inför detta livsavgörande Möte. Tänk om Liten kommer ut och är "konstig", sjuk eller värst av allt.... Tyst. Det finns inga garantier, allt kan hända, det berömda målsnöret kan återigen fälla krokben för oss. Men jag har Hopp och det är det Viktigaste, tillsammans är vi Starka.

Älskade fina lille Liston, Varför? Sitter här med världens dåligaste samvete och hur mycket jag än vet att beslutet var det rätta så kan jag inte förstå det.... Jag HATAR att leka Gud. Hatar att besitta makten, leva eller dö. Det gör ont i hjärtat och tårarna bara rinner. Älskade vännen, du som var världens finaste och snällaste hund men tyvärr så livrädd för åskan. Jag önskar så att jag inte hade behövt åka och jobba den där dagen i somras, förlåt för att jag lämnade dig själv i ovädret. Den där åskan förändrade dig för alltid, dina ögon blev plötsligt mörka och stirriga och vi kände inte längre igen dig. Att du bet mig hade jag kunnat leva med men att du gjorde det med Fabian blev tyvärr droppen som fick bägaren att rinna över. Fast det gör ont, så in i Helvete ont och jag vet att du inte ville illa egentligen...

Snart är det Oktober. En månad full av förväntan och rädsla. Just nu känner jag nästan lite panik över att ta steget in i den månad som för alltid kommer att förändra våra liv. IGEN. Kan inte låta bli att undra och fasa inför November... Kommer vi sitta med en frisk levande Liten hos oss eller kommer vi återigen att planera en begravning..?!

Älskade Liten därinne som är så full med liv visst kommer du fortsätta leva utanför magen?

Fina lilla Skyddsängeln som hänger på Lilla Hjärtats Grav. Vi har en egen Ängel som vakar över oss, det är det inte alla som har. En Liten Dotter alldeles speciell och unik.

Jag är Absolut ingen fotomodell, men Liten i magen kanske är det!! =) Sen har jag ju en son som älskar att fota och att själv vara med på kort. Så Enjoy lite bilder på en del av min Familj.

Var ju tvungen att färgjustera lite så inte alla volanger och tigerränder skulle synas så tydligt....

Så här fint var det på Ebbas grav den 11 September. Inte bara vi utan en massa fina människor som oxå tänkte på Lilla Hjärtat den dagen. Tack för er omtanke. Tack även till er som gjorde dagen lite lättare genom att skicka fina sms och kort/hälsningar. Ni anar inte hur mycket det betyder för oss.

I onsdags följde vännen med en sväng på stan efter lite God Mat och vi hittade dessa söta kläder på Åhlens. Jag vågade inte köpa..... Men idag var min finaste Mamma där och köpte dom. Finaste Liten i Magen visst kommer vi få klä dig i dom här kläderna om och om och om igen. ( Det gör inget om du kräks på dom..)Grannarnas Gulliga hårbollar har hittat en bra lekplats. Dom är 5 veckor nu och helt bedårande. Min Farmor ska ha den tigerfärgade lilla Godingen.

Vi köpte ju ny vagn till Ebba som Liten i magen så klart får ärva men vi kände att vi även ville köpa nått som bara är till Liten, så igår inhandlades denna Bilbarnstol som med ett enkelt klick går att fästa på vagnschassit. Oerhört smidigt tycker jag, kommer ihåg än idag hur jag konkade runt med Fabian i bilbarnstolen när man bara skulle göra nått snabbt ärende, nu är den tiden förbi... =O)