Inget ont som inte för nått gott med sig sägs det ju och faktiskt så är jag nog beredd att hålla med. Hur hemskt, fruktansvärt, orättvist, svart och sorgset det här året varit så skulle jag inte vilja vara utan det. Konstigt? Ja, kanske. Men ändå inte. Jag har vuxit som människa, stakat ut mål i livet och funnit vänner som jag aldrig mer vill vara utan och människor har även visat vad dom går för... En del av dem är Människor som jag för alltid kommer hålla på ett behörigt avstånd och en del är Människor som jag för alltid kommer vara oerhört tacksam gentemot och vårda ömt.

Hade inte allt det där hemska hänt så hade Liten i magen inte funnits nu. Fast det där är en jobbig tanke, djup och sorgsen. Jag vill ju lixom inte vara utan nått av mina barn. Fast hade Ebba fått leva hade jag inte varit Gravid nu och då hade vi aldrig haft Liten... Usch jag får rysningar när jag tänker på det där. Mina Älskade Små Ungar.

Imorgon är det dags för besök hos MVC igen, det börjar dra ihop sig.

Det är så mycket tankar och funderingar i mitt liv just nu. Trötthet, spelar ingen roll hur mycket jag sover, sömnen lagras lixom inte... En fråga är utredd iaf, andningslarm kommer att inhandlas. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om Liten helt plötsligt skulle dö i sömnen??? Bilbarnstolen är oxå avklarad, så gott som iaf. Men sen finns det en massa frågor som inte går att reda ut... Dom kommer få ligga där och gnaga på mitt psyke i ett par veckor till. Finns ingen som kan ge svar, inte ens dom som så klämkäckt försöker. Jag kanske är otacksam men orden "det kommer gå bra" är inte tillräckligt för mig. Känns som ett hån ibland... Ingen kan veta, inte ens läkare, ALLT kan hända än.

När jag kommer hem hit med en Levande Frisk Liten, maten fungerar och andningslarmet är inkopplat då ska jag slappna av och njuta. Hoppas jag! Önskar jag!

Jag tror att jag på allvar håller på och utvecklar en fobi mot svininfluensa.. Jag vill INTE ha det och jag vill inte att nån i min närhet ska få det. Jag kan inte förstå hur en del inte verkar bry sig ett smack. Kanske beror det på att jag är gravid som jag är extra nojjig, men jag kommer förmodligen vara lika nojjig (kanske ännu mer) om Liten i magen beslutar sig för att komma ut frisk och hel och följa med oss hem.

Hade så gärna velat åka till Ullared och IKEA men näpp, där går gränsen. Hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag, Fabian eller Liten skulle bli sjuk för att jag tagit med mig eller dom i stora folkmängder..?!

Idag när jag var på Vårdcentralen för att lämna blodprov så fick jag nästan panik när en man kom in och började prata med nån han kände. -Jasså, ni har landat nu? frågade hon. -Jodå, sa han. -Men nu vettifaan, brorsan ligger hemma i hög feber och jag vaknade imorse urförkyld så jag är här för att kolla om det är den där influensan.... Mmmm OKEJ KUL!! tänkte jag i Panik, snälla sätt dig inte här. Han satte sig typ snett mitt emot och satt och hostade.

Så nu är jag smittad såklart... I min Hjärna iaf.

Har varit odrägligt trött denna veckan. Sovit flera timmar/dag. Lätt att skylla på att jag är gravid så klart fast jag tror inte det beror på det... Förra året var jag obeskrivligt trött, hade inte sovit på flera dygn.

I natt är natten... Natten då Ebba lämnade oss. Vid 01.00 (tror jag) så orkade hon inte börja andas igen efter att ha kämpat med andningsuppehåll i nästan 2 dygn, Lilla Hjärtat.
Hon låg i mina armar och vi satt bara och väntade, vi visste redan att det skulle ske. Och vi klarade det, utan panik. Innan var jag rädd att jag skulle ringa efter ambulans, att jag inte skulle kunna hålla mig lugn. Men jag gjorde det, vi gjorde det, och det var precis det vi ville. Vi ville ha lugn och ro, det var ju hos oss hon hörde hemma. Det fanns ändå ingen som kunde rädda henne.

Allt är så klart, jag kommer ihåg varje detalj. Hur hon blev tyngre och tyngre, hur jag tittade på klockan, hur jag väntade på att hon skulle börja andas igen fast att jag samtidigt önskade att hon skulle slippa kämpa mer. Jag minns hur jag kände att hjärtat slog långsammare och långsammare tills det helt stannade. Hur jag inte ville släppa henne, ville sitta där med henne för alltid. Vi bytte om på henne, valde dom finaste kläderna och satte på en ny liten blöja och tog ur sondslangen. Pappa Tony bar ut syrgasen och vi kunde äntligen tända hennes dopljus. Farbror Jonas och Emma kom in och Elin åkte och hämtade Charlotte. Vi grät, fast jag grät nog inte så mycket, tårarna var slut för länge sen. Hon var så fin och jag var så stolt när mina fina älskade vänner frågade om dom fick hålla henne fast att hon var död. Sen bäddade vi ner henne i vaggan och somnade. Helt plötsligt var jag trött och hungrig, något jag inte varit på flera veckor.

Älskade Lilla Hjärtat.
Förlåt för att jag gråter om nätterna men jag saknar dig och kan inte låta bli att förbanna att livet kan vara så orättvist. Jag älskar dig så otroligt mycket och det gör ont att veta att jag aldrig kommer få hålla om dig igen. Jag vet att du har det bra nu, det måste jag tro hur skulle jag annars kunna leva? Och jag vet att du finns med oss, dag som natt. Och jag känner att det är ditt lilla Mirakel som nu växer i mig, för visst har du ett finger med i spelet mitt Lilla Hjärta? Visst ser du till att vi orkar och har det bra. Det är jobbigt att vara ledsen, men som du säkert sett så kan jag faktiskt ibland skratta ärligt. Jag har lärt mig det nu, jag kan skratta "automatiskt" inte bara för att glädja andra. Sorgen är tung att bära, men mitt liv utan sorg skulle ju innebära ett liv utan dig. Och det kan jag lova Lilla Hjärtat att jag vill inte vara utan dig. Du är min första Dotter, du lärde mig om livet och vad som är viktigt. Tack för att vi fick låna dig ett litet tag. //Mamma

http://veronicaaxelsson.blogg.se/2008/september/

Har ingenting att skriva direkt, tiden går väldigt lååångsamt för tillfället med all rätt antar jag. Mycket minnen. För ett år sen bodde vi på Neonatalen och väntade på Provsvar. Den 9:e September åkte vi hem, den 10:e hade vi dop här hemma och den 11:e..... Ja den 11:e. Dagen då allt tog slut, eller började, hur man nu ska se på det.

Mitt underbara armband som en vän till Mamma gjort
när jag bär det så känner jag mig STOLT. Jag är en ÄnglaMamma
till en av de vackraste.
Så här fint var det hos lilla Hjärtat på Födelsedagen.

Stor och Liten Älskling håller på och fångar in Fabians dvärghöns.

Fabbe in Action.

Och här är nya fina hönshuset som Tony och Fabian byggt.

Brev till Himlen.

Det har gått 1 år imorgon, ett helt ofattbart år... Hur jag än försöker så kan jag inte sätta fingret på om det gått fort eller långsamt!? Sorgen har blivit en del av vardagen, något vi för evigt kommer att få leva med. Den gör ont jämt, ondare vissa dagar och tankarna på dig mitt lilla Hjärta är aldrig långt borta. Storebror undrar om du hade kunnat gå nu när du egentligen skulle fyllt 1 år. Hade du bara fått födas i en frisk kropp tvivlar jag inte en sekund på det. Drömmarna om vad som egentligen skulle varit nu om vi levt i en perfekt värld smärtar i både kropp och själ.

Vi saknar dig så Lilla Hjärtat, imorgon skulle vi firat nu blir det en sorgens dag, en tankens dag, fast ändå Din dag. Din Födelsedag. Jag vill att du ska veta att Pappa älskar dig oxå även om han ibland kanske fortfarande inte vågar och Liten i magen skickar en massa Pussar och Kramar. Så gott som alltid när jag blir ledsen och tänker på dig Lilla Ebba så buffar Liten därinne som en påminnelse om att livet trots allt går vidare. Storebror saknar och tänker på dig oxå men det vet du nog redan, han är ju den enda utav oss alla som vågar göra det offentligt och naturligt.

Jag önskar så att jag kunde få ge dig alla dom Pussar och Kramar och all den Kärlek som nu lagrats i min kropp i ett helt år. Älskade Lilla Hjärtat vi Glömmer dig Aldrig. // Mamma.