Nice Day!!

En skräckinjagande dag förvandlades till en av mitt livs Bästa. Liten verkar vara en frisk och hel Bebis so far. Och dessutom en liten sötnos. =O)

Vi var ju självklart tvungna att ta en sväng förbi lilla Ebba och berätta den glada Nyheten. Jag är helt övertygad om att hon redan visste.. Min lilla Ängel har nog ett finger med i spelet, jag vill gärna tro det iaf.

En Randig Mamma med Liten i Magen.

Unnade mig/oss en ny Kamera så nu kanske det kan bli lite bilder i fortsättningen.

Saknad och ett uns av Förståelse

När vi åker förbi kyrkogården i Örslösa så säger Fabian ibland, "om vi bott i Örslösa så hade Ebba varit begravd här istället", vi har pratat mycket om vart/var/varför Ebba är begravd där hon är. Idag när vi åkte förbi så kom saken upp på tal igen, jag frågade då Fabian om jag någon gång sagt att en kompis till mig är begravd på den kyrkogården.

Det var längesen nu, fast ändå så tror jag ibland att han lever och får påminna mig om att han faktiskt inte gör det. Han var så glad och jag minns fortfarande hans röst och skratt. Han körde Motorcykel och en av turerna ledde till kyrkogården. Det var min första begravning och jag hade just fått veta att jag var gravid med Fabian. Jag var alldeles förbryllad över hur vackert det var och hur fruktansvärt hemskt det var. Jag minns särskillt hans Mamma gråtandes, nästan skrikandes på första bänkraden. Jag minns att hon inte klarade att resa sig från kyrkbänken när fotbollsvännerna bar ut kistan. Hela situationen var så fel, en mamma som tvingas begrava sitt barn.....

Nu vet jag till viss del hur hon kände. Hon klarade inte, liksom jag, att sänka ner sitt eget kött och blod i jorden. Hon tvingades att ta ett Evigt Farväl av någon som hon skulle offra sitt eget liv för, någon som hon och alla andra förväntade skulle överleva både sin Mor och Far.
Hon tvingades leva vidare utan sin son.

Min andra begravning var en klasskompis, klassens clown, alltid ett smittande skratt och en massa hyss på gång. Han lämnade livet alldeles för tidigt av egen vilja. Jag saknar honom, fortfarande flera år senare så tror jag ibland att jag ska stöta på honom på Stadt.
På hans begravning var jag arg... Kunde inte förstå hur han kunde utsätta sin fina flickvän, mamma, syskon och en massa massa vänner för det han gjorde. Jag slogs av hur lugn hans Mamma var när hon stog och hälsade på alla vid utgången av kyrkan, inte en tår. Vi var några stycken som representerade vår klass och jag gick först och berättade för hans Mamma vilka vi var. Hon tackade för att vi kommit, att det betydde massor för henne, sen kramade hon oss alla.
Jag kan inte förstå hennes situation och vill aldrig någonsin få den lärdomen heller. Men jag förstår hennes lugn, jag var oxå lugn, såpass lugn att jag ibland trodde jag blivit fullkomligt GALEN.

Fortfarande Nu kan jag ibland få för mig "att jag är nog Galen", hur kan jag fortfarande vara här och leva efter allt..!?! Men jag tror att Ebba vill att vi ska LEVA inte bara ÖVERLEVA. Fast ändå får jag så himla dålig samvete emellanåt.

Jag har varit på 3 Begravningar, alla unga, närmast sörjande föräldrar.

Ett inre Kaos

Nu har jag suttit ihopkrupen i soffan i snart 3 timmar, det är då jag känner Liten Bäst.
Har ont i Magen i dag och försöker med ett upprepat mantra intala mig att det INTE beror på att jag kommer föda idag utan för att jag är nervös inför morgondagen. Jag målar Faan på väggen, ställer in mig på det värsta... Vet redan vart "Smilles" namn ska stå på Gravstenen. Det enda jag inte kommer på är hur jag ska berätta för Storebror att vi återigen bara fått låna för en kort tid.

Det värsta är att jag inte litar på någon... Spelar det egentligen någon roll vad läkaren säger imorgon?? Kommer min Barnmorska någonsin kunna lugna mig?? Att få veta att allt ser bra ut spelar mig ingen som helst roll.... Det fick jag veta sist oxå. Det var inga fel på Ebba, hon skulle ju bli en STOR bebis. Alla mina prover och värden var bra varenda gång ändå finns hon inte här.

Bara dryga 5 Månader av ren psykisk terror kvar. Måtte tiden gå fort, måtte det komma ut en skrikande Bebis, måtte vi åka hem från KSS med en frisk Bebis utan syrgas, sondslang och en vikt på 2 kilo. *Hoppas Hoppas Önska Önska*

Tänk vad lite sol kan göra.

Ja visst är det alldeles Fantastiskt när Solen skiner lite och värmen infinner sig. Plötsligt får man hopp om livet och allt känns genast lite lättare. Här hemma är det nedräkning på Högsta Nivå, Onsdagen är en STOR dag, en enorm Milstolpe som förhoppningsvis paseras alldeles smärtfritt. Jag kommer att vara en jobbig, besvärlig patient på Onsdag, kritisk och granskande in i minsta Detalj. Jag vet ju litegrann hur det INTE ska se ut.
MINA NoNo:s
Nr1: Vätska i hjärnan,
Nr2: Försiktig och "orörlig" Bäbis,
Nr3: Lite för långt letande efter fint hjärta,
Nr4: Framflyttat BF med 2 veckor.
Klarar vi oss utan dessa 4 "NoNo:s" så kommer det vara en Glad och Lycklig Mamma och Pappa som stegar ut från KSS vid 10:00 tiden på Onsdag. Och förhoppningsvis kommer det vara en såpass nöjd och Lugn mamma så hon till och med kanske kanske kanske vågar inhandla nått litet till Liten.
För hur det nu än är och vilken utgång det än blir så är ju en förlossning oundviklig och det är ju ändå vårt Barn, död eller levande. *ryser i kroppen*

Snälla Underbara Efterlängtade Liten Stanna Hos Oss.
Vi orkar inte en gång till.

Får skylla mig själv....

Har så OTROLIGT JÄVLA ONT i min Kropp.. Men jag antar att jag har mig själv att skylla. För er som inte vet så har vi 2 STORA MonsterHundar med ännu mera PÄLS. Liston, den minsta av dem två men ändå cirka 50-60 kilo tung brukar vi raka varje år i Maj för att han ska kunna njuta mer av sommaren och inte bara ligga och flämta i skuggan. Han fullkomligt Älskar att bli av med sin heltäckande Termooverall och ligger villigt still mestadels av tiden. I år fick jag äran att genomföra arbetet... Så i nätta cirka 2 Timmar satt jag på huk och knä med en trimmer i högra handen... AJAJAJAJAJ, säger jag bara, Träningsvärken i Lår, Rumpa och Högerarm är inte av denna värld. Men det kommer väl garanterat gå över tills jag gifter Mig...

Annars rullar livet på i behagligt tempo. Räknar ner till UltraLjud på Onsdag, är inte så värst nervös inför det (än iaf), har ju redan sett Liten 2 ggr, lyssnat på Hjärtljuden 1 gång och känner ju dagligen av små "Hej" inne i Magen.

Geisha gör susen.

Igår kväll kom jag till insikt med att det inte bara är jag som gillar Geishachoklad.
Liten blev som tokig i magen när jag satt här i godan ro och mumsade. Man blir så löjligt lycklig att det nästan är Barnsligt.

Ett tag så trodde jag att det skulle bli rätt så lätt att vara Gravid igen trots allt. Men nu när Liten börjar röra på sig så flyttas jag bakåt i tiden och får ibland påminna mig om att det inte är Ebba utan en ny liten Bäbis i magen. Fast redan nu så känner jag så stor skillnad från "Ebba-magen". Den här lille sparkar redan ganska rejält, storasyster "kickade" aldrig utan "smekte" bara magen långsamt från insidan. Hon hade ingen styrka, var så liten och hade en massa massa Fostervatten som tog emot.
Min lilla Älskade Gullunge.

Tjuvkik.

Nu var det ett tag sen jag skrev, men det finns inte så mycket att skriva. Fast idag har varit en trevlig dag.

Idag fick jag äran att "tjuvkika" på kusins Bäbbe i magen. Det är hennes tredje barn och hon kände att hon verkligen ville veta kön, så imorse begav vi oss mot Göteborg. Vi åkte tidigare än vi behövde och tog svängen förbi gemensam BlondinKusin på hennes jobb i Slottskogen. Där avnjöt vi förmodligen Sveriges största räkmacka och en kladdig kladdkaka med vispgrädde.

Ultraljudet var inte direkt som jag tänkt mig. En mindre trevlig kvinna som letade kön på en suddig tvskärm. Kusin är ju i v25 så man ser ju bara kroppsdelar, ingen "hel" Bäbis liksom. Det var en envis en men "Ultraljudsproffset" aka Moi såg Tidigt vad det är för en filur som gömmer sig därinne.

Visst blev jag själv sugen på att veta, men inte tillräckligt sugen för att åka till Gbg och betala 500 spänn för att titta på en suddig tvskärm i 10 minuter. Så jag kommer stirra mig blind mellan benen på min Liten på Ultraljudet nästa vecka.