Gräv inte för djupt.

Efter simskolan så stannade jag och Fabian på kyrkogården för att plantera lite mer blommor hos Ebba. Det blir bara jobbigare och jobbigare att ta mig dit. Att stå framför den där graven är rena tortyren och jag kan inte låta bli att gråta av ilska, sorg, längtan och förbannelse. Jag hoppas så att det bara är en "fas". Jag vill ju kunna åka dit och känna ett slags lugn och frid. När jag skulle göra små gropar i jorden att sätta plantorna i fick jag rysningar i hela kroppen, hjärnan gick på högvarv. Gräv inte för djupt! Jag såg framför mig hur jag stötte emot den vita kistan. Självklart vet jag att detta är högst osannolikt, att kistan ligger djupare än så, men bara tanken på att sätta fingrarna i jorden som täcker min lilla Dotter får mina nackhår att resa sig. Allt blir så Verkligt ju längre tiden går. Först skulle man lära sig att leva med sorgen och det tycker jag att jag lyckats bra med. Men nu måste man lära sig att leva med saknaden som bara växer och växer och det är betydligt tuffare.

Mammas Älskade Lilla Ebba.
___________________________________________________________________

Var hos Barnmorskan på inskrivning imorse. Jag har ju varit där förut och träffat min nya Barnmorska och pratat om allt som hänt. Och nu när vi sett Liten och fått goda provsvar så kändes det "okej" att officiellt signa in mig på MödraVårdsCentralen. Mitt hjärta slog dubbla glädjeskutt när hon frågade om vi skulle lyssna på hjärtat, egentligen får man ju inte göra det förrän runt v25. Men alla är så snälla och förstående och speciellt min BM. Jag ska få gå på MVC som en förstagångsföderska + några extra gånger. Så om 3 veckor efter Ultraljudet så ska vi dit igen. Det börjar bli allvar nu!!!

Sökes, Sexlust!

Jag hör till den skara av Gravida som har NOLL sexlust.... En del hävdar att dom blir extremt "sexuella" (måste vårda mitt språk) när dom är Gravida, jag däremot har ingen lust alls... När jag ska försöka reda ut problemet med mig själv inuti min hjärna så får jag bara svaret, Varför? Varför ska jag ha sex nu, vad tjänar det till? Jag är ju redan "befruktad".

Sen kommer skuldkänslorna, stackars liten otillfredsställt Sambo.
Sen kommer lite panikkänslor, tänk om han söker sig nån annanstans!?!? Sen blir jag svartsjuk och rent utav arg eftersom min hjärna målar upp ohyggliga scener av min älskade sambo rullandes runt med nån supersöt ogravid tjej som fnittrar hejdlöst...

Sen tänker jag att ikväll då ska jag ställa upp, det är ju lite av min plikt, min Älskade Stackars Sambo. Sen slår det mig när vi går och lägger oss hur galet trött jag faktiskt egentligen är och att sexlusten hur mycket jag än försöker inte går att trolla fram. Sen viskar mitt "onda" samvete med ett hånskratt till mig, -Där kan han gott ligga, varför ska jag ha dåligt samvete? Det är ju han som gjort mig gravid. Han får inget sex den "lille stackarn"... Men vad är det jämfört med 9 månaders graviditet!?!? Illamående, obotlig hunger, bristningar, svullen kropp, ond rygg, dålig sömn och sen en Förlossning på det.
Nänä, han kan allt ligga där, "Stackarn"!!!

En helt "vanlig" dag, skönt.

Vädret har fått fnatt, ena stunden strålande sol andra spöregn.
Jobbat och sett på Fotboll.
Tonfiskpaj i Ugnen, senare blir det Robinson och kex med Ost.
Kanske lite chips och dipp!!
Borde fixa med mitt land, men det får bli imorgon, för då ska det INTE regna har jag bestämt.

Thats My Day!

Äntligen fått ordning på Kommentarerna, Tack snälla "Gamla" Tranums-Cissi. =O)

Svettig i Själen och Hjärtat.

"Ååå vad skönt att proverna var bra då kan du ju släppa allt och bara njuta."

Nääj, faktiskt så kan jag inte det. Jag kan inte Njuta, jag kan inte vara "lycklig". Självklart är jag lycklig och njuter i min ensamhet, i korta sekunder, men jag kan inte hur gärna jag än skulle vilja ta detta lilla liv för givet. Jag vet allt för väl vad som kan hända. Och jag vet hur det känns att vänta, längta och planera i 9 månader för att sedan helt plötsligt bli tomhänt. Hur skulle jag kunna vara glad och "släppa allt" när jag alltför väl vet hur det känns att förlora ett barn.
Jag kan inte hjälpa det men jag är Rädd, stundtals panikslaget Rädd. Det är jättekluvet och väldigt svårt att förklara... Men jag vet att det finns flera stycken som förstår vad jag menar.

Jag står på en gungbräda och ska försöka hålla den vågrätt, ena sidan är Glädje och Lycka andra sidan är Skräck och Rädsla. Det är inte det lättaste att balansera den där gungbrädan. Och allt som oftast så tippar den över åt Skräck och Rädsla. Och det är Otroligt jobbigt att stå där och balansera, jag blir trött och alldeles svettig i själen och hjärtat.

Lycklig Mamma.

Provsvar.

DownSyndrom:
1:3000

Trisomi18 (som Ebba hade):
1:3000

Risk för RyggmärgsBråck:
1:5000

Så nu måtte det ju bli en frisk Bäbis iaf. Levande är ju dock ingen garanti, än kan allt och lite till hända... Men just nu kan jag andas ut och njuta av de små sprattlen som känns där inne när jag kurar ihop mig. LYCKA.

Har provat lite tips jag fått angående kommentarer men utan resultat... *suck* Blir så trött på mig själv..

Blir så Trött.

Jag är ABSOLUT inte teknisk för fem öre.. Har suttit nu (igen) och verkligen försökt att komma på hur man gör för att kunna få kommentarer.... Men jag letar vidare. Tipsa gärna på FaceBook eller "gamla" Bloggen.

Låååång Helg!

Det har varit en lång Helg med mycket tankar och funderingar. Men nu är det "fysiska" avklarat nu är det bara ännu mera "psykisk terror" innan alla svar kommer.

Igår var jag och Mamma på KSS. När jag la mig på britsen för att göra Ultraljud var jag ärligt talat nära på att svimma, jag kramphöll så knogarna vitnade i ena sängkanten. Det var en Barnmorska som utförde Ultraljudet i utbildningssyfte och det tog en halv evighet innan hon hittade nått men Dr Hanne tittade på mig och sa lugnt att hon redan sett ett hjärta slå så jag kunde slappna av. Sen "tjuvkikades" det för fulla muggar. Hjärta, magsäck, hjärna, ryggrad, två armar och två ben. Liten hade växt alldeles perfekt sen vi var där sist och allt såg jättebra ut och Dr Hanne var supernöjd. Det var en Helvild Bäbis därinne.

Sen skulle vi prata och jag ställde mina frågor och bröt ihop en smula och har jag väl börjat så går det inte att sluta... Sen när vi gick ut ur rummet så ville Barnmorskan som skulle ta blodprovet att jag skulle gå in i rummet längst ner till Höger. Jag VÄGRADE och tårarna började återigen spruta. Det var det rummet vi gjorde CTG med Ebba i och hennes hjärta nästan stannade. Jag fick lov att gå in på deras kontor istället med en snyftande Mamma efter... =O)

Jag har blivit nästan övertygad över att det bor en Lillebror i Magen.
Jag såg det!!!