Hallåhej.

Nu har tiden rusat fram igen. Igår fyllde min MAMMA 50 år så det blev ju lite kalasande. Idag blir det 3:dje Twinrix-vaccinationen och Attans attan vilken resfeber jag börjar få....... Måste fixa ett nytt Pass oxå, kanske dags att ta tag i det eftersom vi åker nästa lördag. =D

Tänk om jag vetat.....

Detta hittade jag på min Dator, det är skrivet natten mellan den 4-5 September 2007. Tänk om jag vetat då vad som komma skulle.... 3 Månader senare blev Ebba till.

Tänk så lustigt hur livet bara kan ta slut, när som helst, vilken minut. En del dom lämnar snabbt, en del med buller och brak, en del tyst och stilla, en del kämpar emot in i det sista och en del vill inget hellre än att skynda på det hela. Jag kan ju förstå att det finns en mening med livet men vad är meningen med att dö...? Jag har sett många vänta på döden, jag har hållt dom i handen och önskat lycka till på färden. Visst har det känts tungt och tagit musten ur en, men jag har aldrig fällt en tår och vissa har jag redan glömt bort. Men tanken på att förlora någon i familjen känns alldeles otänkbart..... Hur klarar man att gå vidare när man förlorat en närstående..? Kan man förmodligen inte svara på, frågan är ju oerhört individuell.. En dag får man se vare sig man är redo eller inte, den dagen den sorgen.

Jag jobbar nu, sitter på ********2a, hos en liten gumma som heter Karin. Hon är 90 år och döende.... Vadå DÖENDE?? Finns det någon som inte är det..?? Hon sover lugnt och stilla efter ett skjut Morfin. Grannen klampar ovanpå, inte ens på sin dödsbädd kan man få lugn och ro. Fast grannens hälgång i våningen ovanför kanske är Karins lugn, ett tecken på att hon aldrig är ensam. Hon har inga barn och ingen man, någon nämnde nått om en bror och brorsbarn, men ingen tillräckligt nära för att offra lite tid och sitta hos henne. Mina anhöriga ska aldrig någonsin behöva vara ensamma eller tillsammans med någon de inte känner på dödsbädden. Och jag själv vill ha alla hos mig den dagen jag ska ge mig iväg och lämna smärta och lidelse bakom mig.

Partytime!!

Idag är det Kalas här på Ingemarsgården, Liten Tyra fyller 3 månader och är inte så värst liten längre. Tyra firar storslaget med att redan ha bajsat 2 ggr på morgonen och varit vaken i över 3 timmar. Och för att göra henne lite extra tillfreds så har jag sprungit fram och tillbaka med dammsugaren, stängt av den emellanåt och frågat: -Ska du inte sova nu?? med löjlig röst, det är tydligen underhållning på hög nivå för henne.

Älskade Lillasyster, 3 månader av LYCKA!

Och lite annat såsom förlossning, jäkligt onda tuttar, avslag som aldrig ville sluta, vakna nätter, skrikattacker, bajsblöjor och en massa magont.... Men med Facit i hand så har det trots det varit 3 Underbara månader.

Ps. Idag är det även exakt 1 år sen Tyra "tillverkades". =) Lite för mycket info kanske??

Det där utlovade snöovädret lyser fortfarande med sin frånvaro. Lite synd tycker jag nog.

Idag fyller bästaste Farfar år.

Grattis till Honom!!

Tänk så lyckligt lottad jag är som har en Mamma och Pappa, syskon, Farmor och Farfar, Mormor och Morfar, Moster, Morbror, Faster och deras respektive, en massa kusiner och fem söta kusinbarn. Sambo, barnen, hans Familj och en massa lovely Vänner. Alla pigga och friska och fortfarande inte så värst gamla i mina ögon. Så man har en rejäl "back-up" om det skulle behövas. Idag tänkte jag försöka ta mig en lååång dusch innan Fabian kommer hem, får se om jag får lov av Lilla Fröken Fräken här.... Sen blir det nog en tur ut till Farmor och Farfar, förhoppningsvis har hon en massa goda kakor att bjuda på. =) Så dagens bantning går förmodligen åt pipsvängen oxå.... Aj då!!!

Mamma Lillebror Moster Jag Lillebror

Ett samtal till kusin skulle sitta på sin plats oxå, men med varsin liten så vill det till att tajma perfekt...

Ja se det snöar..

Ska vi bli alldeles insnöade måntro? Jag gillar´t. Jag och Liten har inga "måsten" så vi har bestämt oss för att ligga kvar i sängen all-day-long och öva på att hålla i saker, för det är det som är mest nu. =D Jo det var ju det här med snön... Varför klagas det så mycket på snön? Varför vill folk att snön ska bort så det blir vår? Det har väl aldrig någonsin varit VÅR i Februari? Vår blir det väl först i Mars/April. Folk säger att dom blir deprimerade av all snö, men hade det inte varit snö så hade det ju varit REGN... Och då kan vi snacka om Depression... Nu är det ju ljust och vackert ute. Näpp sluta gnäll nu och NJUUUUT istället för nått sånt här kanske vi aldrig mer får uppleva.

HELLRE INSNÖAD OCH VIT ÄN GENOMBLÖT OCH GRÅ.

Lilla Liten ligger och sover sött i vaggan och Storebror leker med kompis på övervåningen. Det är så mysigt att höra två pojkars lek blandat med små bäbissnarkningar. Det värmer mitt hjärta.

Såg på Oprah förut det handlade om föräldrar vars barn försvunnit. Kidnappade, döda, levande, det visste dom inte, dom var bara borta på en sekund och aldrig återfunna. (än så länge iaf)
Mitt hjärta värkte och tårarna rullade (läs sprutade) ner för mina kinder, jag kände deras smärta rakt genom hela kroppen. Och nu sitter jag här och kan inte låta bli att känna tacksamhet för att jag åtminstone vet vart min Dotter finns. Hon ligger begravd på kyrkogården med en fin gravsten ovanför sig. Jag minns när Ebba dött och var kvar på sjukhuset i väntan på begravningen. Jag har varit på studiebesök på bårhuset en gång i tiden och vet hur det ser ut, kommer ihåg kylan och den speciella doften. Jag minns så väl hur jag nästan ville kräkas när jag tänkte på och visste att min Dotter låg nånstans i ett kylrum alldeles ensam. Jag drömde på nätterna om hur hon ropade på mig. När så dagen för begravningen kom kände jag lättnad, äntligen skulle jag få vara nära henne igen. Jag frågade prästen när han bar in kistan i kyrkan om det verkligen var hon där i..? Det var det, han hade själv lagt henne i kistan (tror jag han sa iaf om inte annat så vill jag tro det) och han återberättade vad som fanns i, filten med nyckelpigor på och lilla kaninen. Det kändes och känns skönt att det var han som höll henne för sista gången. Natten efter begravningen hade en ny känsla flyttat in i min kropp, ett lugn, ett lugn över att jag äntligen hade henne "nära" och visste vart hon fanns.

Bakom Imman.

Våran Stackars dusch fick ta emot mycket efter att Lilla Hjärtat lämnat oss, många tårar,skrik och slag har utdelats därinne. Jag brukade duscha mycket och länge, det var ingen som störde och trots att man grät oavbrutet i 20 minuter så såg man "fräsch" ut när man klev ur. När det blev imma på glasdörrarna brukade jag dra handen och torka bort lite och kika ut. Jag fantiserade och drömde om att lilla Ebba satt i Babysittern utanför och väntade på att jag skulle bli klar, för det var nämligen så jag hade planerat ut under graviditeten att duschningar skulle genomföras när sambon var borta och jobba.... Men det fanns aldrig någon babysitter där utanför, det var tomt. I förmiddags tog jag en lång och varm dusch för att tina upp lite. Som vanligt tänkte jag på lilla Ebba och all smärta och gråt som släppts ut i duschen. När det blev imma på glaset drog jag med handen och kikade ut. Och där på ett litet täcke på golvet låg Lillasyster Tyra tittandes på sina händer som hon numera kan behärska någorlunda, hon utbytte några fraser med dom innan hon lyckades få in dom i munnen. Alldeles Levande.

Har varit TOMT här ett bra tag, livet har liksom rusat förbi men nu, nu börjar jag bli sugen igen. Saknar att skriva, så nu är det dags för ett försök igen. =)

Det har varit bråda fantastiska dagar. I år har Julen mestadels gått i glädjens tecken tillskillnad från förra årets Jul som vi bojkottade helt. Självklart smyger sig tankarna allt som oftast på om barnet som inte finns hos oss men glädjen över att ha 2 friska överskuggar, vi är lyckligt lottade.

Tänkte bjuda på lite bilder från Lillasyster Dop som hölls den 27 December i Norra Härene Kyrka.

Fast vi börjar med ett bedårande foto på Lilla Fröken Surläpp.
Fadder Charlotte och Lilla Tyra posar vant framför kameran efter Dopet.

Morbror Tobbe, Bästaste Charlotte, "Faster" Emma och Farbror Jonas fick äran att bli Tyras Faddrar och hon fick äran att ha dom som Faddrar.

Framme i Kyrkan brann Storasyster Ebbas Dopljus som sedan fick sällskap av Lillasysters.

Måste visa mina fina ringar, en för varje unge. Det röda Hjärtat är Ebba, den blå är Fabian och den lila är Lillasyster Tyra.

Känns som det blev ett konstigt och "fult" inlägg.... Understrykningen vetifasen vad den kom ifrån...!??!? Lovar att återkomma med lite fler bilder från Jul m.m vid ett senare tillfälle, för visst är foton på bloggar det som är roligast. =D

Tankar om Julen och Tacksamhet.

Världens bästa Mamma hämtade en fin gran till oss. Världens Bästaste Sambo hjälpte mig att frakta hem den och få den någorlunda rak i julgransfoten. Världens bästa Son pyntade den och Världens finaste Dotter tittade med stora ögon på. Julgransljusen var såklart trasiga men Världens Bästa granne/vän/sambons svägerska erbjöd såklart sina.

Jag hoppas ni förstår vart jag vill komma.... Jag är ständigt omgiven av en massa "VÄRLDENS BÄSTA". Vi är inte rika och har en massa pengar på sparkonton men igår tog vi Bilen in till stan, käkade mat, julshoppade, fikade, handlade en massa onödigt bara för att göra en massa julgodis, handlade på oss en MASSA blöjor "bara för att". Vi tog bilen hem, matade katten och hunden, griljerade julskinkan, tände alla julstjärnor och stakar som finns i så gott som varje fönster. Jag plockade ordning på Tyras kläder som finns i massor.

Kan inte låta bli att tänka på alla människor som inte har det vi har. Barnen som inte önskar sig för dom vet att Mamma blir ledsen och inte har råd. Familjerna som inte får äta julskinka, prinskorv, julgröt, julgodis och julmust. Barnen vars föräldrar ser Julens ledighet som en extra lång Fylla. Det gör ont och tyvärr kan man inte hjälpa allt och alla. Fabian är ivrig, tjatar på om allt han önskar sig. Skulle nog till och med våga erkänna att han är bortskämd och girig... Jag påpekar ofta (och har alltid gjort) för Fabian om alla orättvisor i världen och försöker lära honom att vara tacksam för det lilla. Jag har "tjatat in i huvudet" på honom att det viktigaste är att alla man älskar får vara friska och leva. Så igår så frågade han återigen hur många julklappar han skulle få osv. Jag svarade då att vi firar inte Jul för att få paket utan för att få vara med dom vi Älskar och bryr oss om och han höll med. Han satt sen tyst en stund innan han sa med lugn och vuxen röst: -Men jag får väl 1 julklapp iaf. =D Och självklart får han det, han får 5.

Vi är lyckligt lottade, vi har det vi behöver och lite till. Det är snart Jul. Jag längtar efter Jul i år, förra året firade vi ingen, då var allt svart. Men i år finns det Hopp, Kärlek och Lycka.
Och det önskar jag att alla fick känna inför Julen.

Ett livsavgörande Löfte

Igår kväll när det var dags att sova var Liten inte nöjd, inget var bra... Tillslut så la jag henne nära och lät henne "tutta" lite på mig, ibland räcker det med nån droppe så blir hon nöjd och belåten. Och visst var det så, hon tog några snutt sen slutade hon, tittade mig djupt och länge i ögonen och helt plötslig stog tiden still. En vacker frisk Dotter liggandes vid mitt bröst, trygg, varm, mätt och så otroligt Älskad. Jag la armen lätt runt henne och frågade mig själv hur jag nånsin kommer klara av att släppa ut henne i världen på egna ben... Jag fick ont i kroppen när tanken slog mig att jag inte kommer kunna skydda henne från allt det onda därute. Jag tänkte på alla de barn som tvingas växa upp utan allt det som hon får. Utan Kärlek, ömhet och Trygghet. Jag tänkte på barn vars föräldrar super, misshandlar, utnyttjar och skändar. Jag fick ont i magen för alla de barn som Mobbas i skolan, som inte har några vänner, som är ensamma och utsatta. Jag fällde några tårar över maktlösheten av att inte kunna hjälpa alla. Samtidigt lovade jag "någon" och henne, vår Dotter, att alltid finnas där, göra mitt allra bästa och yttersta för att skydda henne och hennes Storebror. Att för alltid vara deras trygga, fasta punkt i livet.

Tomrummet har minskat.

Sen lilla Tyra kom så har tomrummet inom mig blivit mindre och saknaden är inte längre lika påtaglig. Ibland får jag nästan påminna mig om allt som hände innan Tyra. Våran lilla Ebba, inte det att jag inte tänker på henne, för det gör jag varje dag, men det känns så overkligt... Men så tittar jag på foton av Ebba och minns, minns glädjen, smärtan, sorgen och det orättvisa i att hon inte fick finnas hos oss. Att hon var dömd att Dö... Ibland funderar jag på hur livet sett ut om vi haft båda våra små tjejer här hos oss.. Jag har gjort en fotobok till Tyra i Julklapp och en av sidorna är vigd åt Storasyster i Himlen. Jag satt och bläddrade i den och när jag fick se Ebba och Tyra bredvid varandra så brände tårarna. Dom är lika, två systrar som aldrig kommer få chansen att lära känna varandra. Det är inte alla som har en Lillasyster i Himlen, sa Storebror en dag med stolt röst. Och det är så sant, (som tur är) det är inte alla som har en egen liten Ängel i familjen. Älskade Ebba du finns alltid med oss.

Ny Morgon.

Dagen har börjat och tack vare att jag städade av golven och fyllde kylen med matlådor igår så finns det inte så många jobbiga måsten idag. Så vi tänker bara sitta här och mysa medans snön faller utanför.

Ibland vill jag så mycket helt plötsligt. Jag VILL HA!!! Jag blir som en trotsig unge i en godisaffär, fast jag blir det inombords. Rastlös. Men jag har lärt mig.... Så när jag känner så sätter jag mig ner och funderar och tänker, gör en lista i huvudet över saker som jag är Tacksam för. Saker och ögonblick som jag inte skulle vilja byta mot pengar eller allt vackert i hela världen.

Lilla Tyra Myra i sin Hårdrockströja.
Ligger tryggt hos Farbror Wig. Mamma med sina fina ungar.

Lillasyster och Storebror.

Lite pics så Tant Charlotte i Norge kan se vårt lilla Underverk. =D

VI SAKNAR DIG!!!

Varför måste Stigen vara Krokig när man egentligen är som Lyckligast..?
-------------------------------------------------------

Det tog ett tag men tillslut så fick vi tummen ur och satte in en födelseannons i tidningen, jag ville att den skulle vara perfekt. Och jag är Nöjd med resultatet.

Älskad och Efterlängtad
Välkommen Lillasyster TYRA
Tony Gustafsson
Veronica Axelsson
Storebror Fabian och Lilla Ebba i Himlen.
KSS 5/11 2009

Kärlek och Lycka. Syskonkärlek som inte går att beskriva i ord. Så Efterlängtad och så överbeskyddad. Den vackraste bilden jag har, samtidigt den sorgligaste, något Fattas, det är 1 för lite. För Alltid. Ibland rullar mina tårar när jag ser på Lillasyster och tänker på Lilla Hjärtat, hennes storasyster som hon aldrig fick lära känna, se eller vara nära.
Kommer hon älska och sakna henne ändå..? Så som vi gör..?

När Liten kom till Världen.

Så var det då dags (trodde vi iaf) dagen som vi väntat på i många många veckor, Lilla Liten skulle kanske äntligen göra entré. Jag hade haft någorlunda onda värkar hela dagen med 5-10 miuters mellanrum så efter många om och men så bestämde vi att åka till Skövde och kolla läget.

Klockan 23:02 den 4 November blev jag inskriven på Förlossningen med kära Mor som sällskap, sambon befann ju sig nere i småland på jobbet, men var påväg till oss. Till min stora besvikelse hade det inte hänt mycket "down there" jag var öppen 1 cm och livmodertappen var fortfarande 1 cm. Bebis mådde alla tiders därinne men jag hade ONT och fick lov att stanna kvar över natten för smärtlindring. Så 1 morfinspruta och insomningstablett senare så dåsade jag gott mellan värkarna. Mitt avslappnade tillstånd under natten hade gett lite resultat, livmodertappen var utplånad så klockan 10:00 tog dom hål på hinnorna för att speeda upp det hela lite. Men INTE, allt stannade istället....

Klockan är 10:00 (syns i bakgrunden) och vattnet har just gått, med lite hjälp..

Sista Bilden på TjockisMagen. (snygga trosor och gigantblöja, Nice!!)

13:00 travade jag med glada steg mot Förlossningssalen, äntligen skulle jag få lite värkdropp och av erfarenhet visste jag att min kropp svarar bra på det sen jag fick Fabian. 1 steg närmare Bebis. Och visst gjorde det susen. Klockan 14.15 hade jag ONT och testade den efterlängtade Lustgasen, men tyvärr så var den inte min vän denna gången... Så jag fick klara mig ändå.

14:44 var det dags för personalbyte, jag vet att dom hälsade på mig men jag orkade aldrig kolla upp utan mumlade bara "Hej" i värkarna. Jag var då öppen 7 cm (ooops det gick fort) och bad om en Ryggmärgsbedövning. Dom söker Narkosen som meddelar att det kommer dröja cirka 20 minuter. Jag har så grymt ont så jag vet varken fram eller bak, upp eller ner.. Jag tror på allvar ett tag att jag kommer dö, jag ger upp i min hjärna samtidigt som en annan del av min hjärna skäller på mig att kämpa på, att det inte finns nån återvändo... 16:00 är smärtan outhärdlig och det känns som jag ska gå av på mitten, värkarna släpper aldrig helt utan bara håller på och håller på. Jag provar då återigen lustgasen och det funkar lite bättre.

Här är jag inte starkast direkt och kära sambon passade såklart på att föreviga.

16:43 kommer ÄNTLIGEN narkosläkaren efter 2 timmars väntan. Jag frågar då om det verkligen är någon idé att ens lägga bedövningen, dom gör en snabbkoll och konstaterar att INGET hänt där nere på dom 2 Helvetestimmarna... Tack för den. Läkaren klarar inte av att lägga bedövningen utan pinar mig i vad som känns som en evighet innan hon tillkallar en kollega som får komma och slutföra. EDA:n läggs tillslut och smärtan avtar en aning.

17:15 börjar krystvärkarna. "Sköna" värkar, äntligen ser man slutet i tunneln. Jag förvånas över hur fantastisk kvinnokroppen är. Jag har inte en chans att sätta emot, det är bara att försöka slappna av och bara hänga med på denna resa. Jag grymtar och låter och när värkarna avtar så är jag såpass med att jag pratar och skojar med Sambon emellanåt.

En svettig och gråtandes Mamma, som absolut inte kunde tro att det var sant, att hon Äntligen hade fått ett friskt levande knyte i armarna. Kärlek vi första ögonkastet.

18:27 föds världens finaste lilla Flicka. Lite extra unik är hon då hon beslutade sig för att födas med blicken fäst mot stjärnorna, vidöppen hjässbjudning. Jag hörde aldrig att hon skrek, hörde bara mig själv gråta och snyfta, jag tyckte aldrig att dom visade henne och jag vet att jag frågade om och om igen om bebisen levde och om dom skulle ta ut henne bort från mig. Tillslut höll dom upp Bebisen och vi såg att det var en levande skär liten Flicka. Jag fick henne på mitt Bröst och glädjen visste inga gränser.

Två stolta och lättade Föräldrar.

När jag ser på Älskade Lilla Liten så hugger det ibland till i hjärtat av saknad efter Lilla Hjärtat. Jag har tillslut förstått uttrycket: GLÄDJE OCH SORG GÅR HAND I HAND.

Älskade Busungar.

Det är inte lätt att organisera 5 Busungar på ett och samma kort. Men vi gjorde ett gott försök iallafall. =)
Här har vi 5 små söta sysslingar.

Häromdagen kallade jag min Lilla Tyra för Ebba. Jag blev alldeles förnärmad och fick en smula dåligt samvete... Sen gick jag och funderade lite på det där och sen kallade jag henne av misstag Ebba igen och jag log ett stort leende i hjärtat och bad om ursäkt. För visst är det så att man blandar ihop sina barn, inget konstigt med det. Min Mamma blandar ju ständigt ihop sina söner och min son, ibland kan hon dra igenom alla namn, Tobbe, David, nej förlåt Fabian, innan det blir rätt. Min kusins lille pojk får ju enligt kusins eget erkännande heta Tuva titt som tätt. Att jag råkar kalla Tyra för Ebba är ju bara ett bevis på att Storasyster "finns", hon är absolut inte borta och glömd. Älskade Lilla Hjärtat.