Hallåhej.

Nu har tiden rusat fram igen. Igår fyllde min MAMMA 50 år så det blev ju lite kalasande. Idag blir det 3:dje Twinrix-vaccinationen och Attans attan vilken resfeber jag börjar få....... Måste fixa ett nytt Pass oxå, kanske dags att ta tag i det eftersom vi åker nästa lördag. =D

Tänk om jag vetat.....

Detta hittade jag på min Dator, det är skrivet natten mellan den 4-5 September 2007. Tänk om jag vetat då vad som komma skulle.... 3 Månader senare blev Ebba till.

Tänk så lustigt hur livet bara kan ta slut, när som helst, vilken minut. En del dom lämnar snabbt, en del med buller och brak, en del tyst och stilla, en del kämpar emot in i det sista och en del vill inget hellre än att skynda på det hela. Jag kan ju förstå att det finns en mening med livet men vad är meningen med att dö...? Jag har sett många vänta på döden, jag har hållt dom i handen och önskat lycka till på färden. Visst har det känts tungt och tagit musten ur en, men jag har aldrig fällt en tår och vissa har jag redan glömt bort. Men tanken på att förlora någon i familjen känns alldeles otänkbart..... Hur klarar man att gå vidare när man förlorat en närstående..? Kan man förmodligen inte svara på, frågan är ju oerhört individuell.. En dag får man se vare sig man är redo eller inte, den dagen den sorgen.

Jag jobbar nu, sitter på ********2a, hos en liten gumma som heter Karin. Hon är 90 år och döende.... Vadå DÖENDE?? Finns det någon som inte är det..?? Hon sover lugnt och stilla efter ett skjut Morfin. Grannen klampar ovanpå, inte ens på sin dödsbädd kan man få lugn och ro. Fast grannens hälgång i våningen ovanför kanske är Karins lugn, ett tecken på att hon aldrig är ensam. Hon har inga barn och ingen man, någon nämnde nått om en bror och brorsbarn, men ingen tillräckligt nära för att offra lite tid och sitta hos henne. Mina anhöriga ska aldrig någonsin behöva vara ensamma eller tillsammans med någon de inte känner på dödsbädden. Och jag själv vill ha alla hos mig den dagen jag ska ge mig iväg och lämna smärta och lidelse bakom mig.

Partytime!!

Idag är det Kalas här på Ingemarsgården, Liten Tyra fyller 3 månader och är inte så värst liten längre. Tyra firar storslaget med att redan ha bajsat 2 ggr på morgonen och varit vaken i över 3 timmar. Och för att göra henne lite extra tillfreds så har jag sprungit fram och tillbaka med dammsugaren, stängt av den emellanåt och frågat: -Ska du inte sova nu?? med löjlig röst, det är tydligen underhållning på hög nivå för henne.

Älskade Lillasyster, 3 månader av LYCKA!

Och lite annat såsom förlossning, jäkligt onda tuttar, avslag som aldrig ville sluta, vakna nätter, skrikattacker, bajsblöjor och en massa magont.... Men med Facit i hand så har det trots det varit 3 Underbara månader.

Ps. Idag är det även exakt 1 år sen Tyra "tillverkades". =) Lite för mycket info kanske??

Det där utlovade snöovädret lyser fortfarande med sin frånvaro. Lite synd tycker jag nog.

Idag fyller bästaste Farfar år.

Grattis till Honom!!

Tänk så lyckligt lottad jag är som har en Mamma och Pappa, syskon, Farmor och Farfar, Mormor och Morfar, Moster, Morbror, Faster och deras respektive, en massa kusiner och fem söta kusinbarn. Sambo, barnen, hans Familj och en massa lovely Vänner. Alla pigga och friska och fortfarande inte så värst gamla i mina ögon. Så man har en rejäl "back-up" om det skulle behövas. Idag tänkte jag försöka ta mig en lååång dusch innan Fabian kommer hem, får se om jag får lov av Lilla Fröken Fräken här.... Sen blir det nog en tur ut till Farmor och Farfar, förhoppningsvis har hon en massa goda kakor att bjuda på. =) Så dagens bantning går förmodligen åt pipsvängen oxå.... Aj då!!!

Mamma Lillebror Moster Jag Lillebror

Ett samtal till kusin skulle sitta på sin plats oxå, men med varsin liten så vill det till att tajma perfekt...

Ja se det snöar..

Ska vi bli alldeles insnöade måntro? Jag gillar´t. Jag och Liten har inga "måsten" så vi har bestämt oss för att ligga kvar i sängen all-day-long och öva på att hålla i saker, för det är det som är mest nu. =D Jo det var ju det här med snön... Varför klagas det så mycket på snön? Varför vill folk att snön ska bort så det blir vår? Det har väl aldrig någonsin varit VÅR i Februari? Vår blir det väl först i Mars/April. Folk säger att dom blir deprimerade av all snö, men hade det inte varit snö så hade det ju varit REGN... Och då kan vi snacka om Depression... Nu är det ju ljust och vackert ute. Näpp sluta gnäll nu och NJUUUUT istället för nått sånt här kanske vi aldrig mer får uppleva.

HELLRE INSNÖAD OCH VIT ÄN GENOMBLÖT OCH GRÅ.

Lilla Liten ligger och sover sött i vaggan och Storebror leker med kompis på övervåningen. Det är så mysigt att höra två pojkars lek blandat med små bäbissnarkningar. Det värmer mitt hjärta.

Såg på Oprah förut det handlade om föräldrar vars barn försvunnit. Kidnappade, döda, levande, det visste dom inte, dom var bara borta på en sekund och aldrig återfunna. (än så länge iaf)
Mitt hjärta värkte och tårarna rullade (läs sprutade) ner för mina kinder, jag kände deras smärta rakt genom hela kroppen. Och nu sitter jag här och kan inte låta bli att känna tacksamhet för att jag åtminstone vet vart min Dotter finns. Hon ligger begravd på kyrkogården med en fin gravsten ovanför sig. Jag minns när Ebba dött och var kvar på sjukhuset i väntan på begravningen. Jag har varit på studiebesök på bårhuset en gång i tiden och vet hur det ser ut, kommer ihåg kylan och den speciella doften. Jag minns så väl hur jag nästan ville kräkas när jag tänkte på och visste att min Dotter låg nånstans i ett kylrum alldeles ensam. Jag drömde på nätterna om hur hon ropade på mig. När så dagen för begravningen kom kände jag lättnad, äntligen skulle jag få vara nära henne igen. Jag frågade prästen när han bar in kistan i kyrkan om det verkligen var hon där i..? Det var det, han hade själv lagt henne i kistan (tror jag han sa iaf om inte annat så vill jag tro det) och han återberättade vad som fanns i, filten med nyckelpigor på och lilla kaninen. Det kändes och känns skönt att det var han som höll henne för sista gången. Natten efter begravningen hade en ny känsla flyttat in i min kropp, ett lugn, ett lugn över att jag äntligen hade henne "nära" och visste vart hon fanns.

Bakom Imman.

Våran Stackars dusch fick ta emot mycket efter att Lilla Hjärtat lämnat oss, många tårar,skrik och slag har utdelats därinne. Jag brukade duscha mycket och länge, det var ingen som störde och trots att man grät oavbrutet i 20 minuter så såg man "fräsch" ut när man klev ur. När det blev imma på glasdörrarna brukade jag dra handen och torka bort lite och kika ut. Jag fantiserade och drömde om att lilla Ebba satt i Babysittern utanför och väntade på att jag skulle bli klar, för det var nämligen så jag hade planerat ut under graviditeten att duschningar skulle genomföras när sambon var borta och jobba.... Men det fanns aldrig någon babysitter där utanför, det var tomt. I förmiddags tog jag en lång och varm dusch för att tina upp lite. Som vanligt tänkte jag på lilla Ebba och all smärta och gråt som släppts ut i duschen. När det blev imma på glaset drog jag med handen och kikade ut. Och där på ett litet täcke på golvet låg Lillasyster Tyra tittandes på sina händer som hon numera kan behärska någorlunda, hon utbytte några fraser med dom innan hon lyckades få in dom i munnen. Alldeles Levande.